Hmm..finn fem fel...
Att tänka på till nästa gång:
* gå ifrån om Vittra inte kan stressa ner
* gör något annat om inte kommandon hon normalt kan fungerar
* fortsätt inte om allt går tokigt
* bli inte irriterad utan försök analysera efter en stund istället
* sluta med en superenkel övning som lyckas
Bara att bryta ihop och komma igen. Dessutom, ve och fasa, gick min älskade ryggsäck sönder ikväll. Skall väl inte klaga för mycket, har ju suttit på den minst varje vecka i 8 år nu men ändå - den var så fin. *suck*
Dagens Lindström:
Nu är man lite på hugget ;-)
Jag hade en dummy med mig som jag först inte tänkte använda utan bara ha som retning men jag kunde inte låta bli att göra en stoppsignal mitt på rundan. Men Vittra stannade tveksamt men satte sig inte så jag började gå utan att kasta belöningen till henne. Efter en stund provade jag igen och då satt rumpan i marken snabbt som bara den. Härligt!
Ett litet linjetag var fick de oxå. Shiva först (då höll jag Vittra i koppel faktiskt) och sen fick Vittra ta ett med Shiva sittande passiv. Inga problem. Sen fick de vara lösa och utan kommando tills det var dags för att gå över ån igen. Nu blåste jag inkallning när de börjat gå ner mot vattnet...så elak man kan vara. Men jag ville verkligen testa var gränsen gick. Men de vände upp igen och kom in. Sen fick de springa och bada direkt.
De fick springa av sig resten av rundan tills det var ca 300m till bilen och då var det fritt följ igen. En avslappnad men lagom aktiv runda faktiskt. De känns betydligt mer i hand än vanligt. Inkallning har de ju alltid lytt innan oxå men det har varit svårt att gå fot med bägge samtidigt. Men det gick skitbra! :-)
Jag har svämmat över min altan med krukor och det börjar nästan se lite löjligt ut. Men kul samtidgt. Har även varit lite "snål" och grävt upp saker från grus och gräsmatta och satt i krukor. Smultron och en typ av fetblad bland annat. Fetbladen (heter säkert inte så) har jag haft på en bricka av metall och satt två fåglar på under ett par år och i år så blommar växten hur vackert som helst. Var tvungen att ta ett par kort på det.
Dagens Lindström:
Träning i Pärup
Idag blev det inte heller någon vanlig söndagsträning. Det blev Vittra som drog vinstlotten idag och det blev hennes söndag. Mia & Viggo, Cecilia & Nolte och jag & Vittra packade in oss i Mias bil och åkte ner till Pärup och Marie och Tonie (Kennel Meitas) för att träna stadga och fotgående enl Barbro Börjessons "Fyra lätta steg". Det bygger på hundens egenskaper som valp, Hantering/kroppskontakt, Följ mig!, Nu ska vi leka och Sitt/stanna kvar. Framförallt var det "Följ mig" som vi tränade på. Ett annat "tänk" än vid lydnadsfot där man hela tiden jobbar med kontakt. Detta bygger mer på det naturliga ledarskapet av den typ som även Cesar Millan lär ut. Man tänker mest på hur man själv rör sig och nonchalerar istället hunden för att den naturligt skall vilja följa efter. Funkar kanon på Vittra. Hon har blivit en helt annan hund senaste månaden. Vilken skillnad.
Vi delade upp oss i två grupper när vi kom ner och Marie tog oss som tränat på det tidigare och Tonie tog de som aldrig provat på de fyra lätta stegen tidigare. Jag tror att vi var 14 ekipage och sju hundar i varje grupp. Vi som provat någon gång tidigare fick hårdare grillning med mer störningar från början. Jag tog rätt snabbt bort kopplet på Vittra och förde henne lös resten av förmiddagen. Vi gick "följ mig" med bollar, dummies och andra leksaker vinande om öronen. Vittra tjuvade inte en endaste gång. Hon behövdes inte ens tillrättavisas fysiskt en enda gång på denna halva av dagen. Helt underbart. Hon blev ju då inte heller så sänkt och såg inte så strykrädd ut.
Det som var kul oxå var när hon löste sin stress på ett vad jag tycker mycket bra sätt. Två stycken skulle gå ifrån sin hund samtidigt och byta plats med varandra (mitt emot varandra). Sedan skulle vi kalla in dem och samtidigt kastade Marie en störningsapport som hamnade mitt mellan hundarna. Vittra blev lite stressad och "tiltade" lite men valde då att sitta kvar en liten stund för att när hon samlat sig lite komma på min inkallning utan att ta apporten med sig. Jag tror att det blev lite för mycket som hände samtidigt och hon valde då att sitta kvar - det brukar ju aldrig vara fel. Bättre än att tjuvstarta och ta en förbjuden apport enl mig.
Vittra pep inte det minsta heller på förmiddagen och var en dröm att föra. Ibland fick jag korrigera med rösten men inget mer. Vid ett tillfälle närmare framåt lunch blev jag så stolt över henne att det nästan svämmade över i bröstet på mig. Lite fånigt kanske men hon var så duktig. Sen bröt vi för lunch och åt den inne på bygdegården där vi även fick reflektera högt över vad vi gjort under förmiddagen var och en samt att Marie och Tonie fyllde på med vad de sett under dagen. Båda såg stora framsteg på Vittras prestationer. Men vi har ju faktiskt tränat lite de flesta dagarna. Hundarna måste nu alltid gå fint i koppel - alltid! Antingen det eller vara lösa. Inget tjafs i koppel mer.
På eftermiddagen tränade vi i storgrupp. Det blev mer "Följ mig" och nu lades det på lite skott och mer kast med apporter. Det var ju dessutom mycket mer hundar samtidigt. Vi gick en sk Walk-up och det funkade skitbra. Vittra stannar till lite automatiskt när det skjuts och kastas för att markera apporterna men gör inga försök att gå efter.
Snygg linje på ena hållet.....
Sen började det med ordentliga retningar. Vi provade Maries nya "Harmaskin" en liten maskin som drar in en trasa i ett snöre med en väldans fart rakt framför oss. Vi gjorde det svårare och svårare och slutade med att sätta hundarna på linje, lämna dem och låta trasan gå mellan oss och hundarna! Gick hur bra som helst! :-)
Sen gick vi runt kaninburar och de fick sitta och titta på 4-5 kaniner som Marie satte lite fart på inne i en stor bur. De såg väldigt roliga ut var de flesta hundarna överens om. Mer än en ville gärna titta lite närmare på dem.
Vittra med full koll på kaninburen
Som om inte det skulle räcka tog sen Marie ut en riktigt hundvan kanin i koppel som fick hoppa runt med en ring med hundar runt sig.
Vi gick "följ mig" och här valde jag faktiskt att ta koppel på. Jag skulle blivit olycklig om Vittra skadade kaninen. Hon var rätt intresserad av den men duktig och följsam ändå. Men väldigt medveten om att den fanns. Allt eftersom hundarna slappnade av i ledet kallade Marie in dem närmare kaninen så till slut satt alla i en väldigt trång ring runt lille Stampe.
Efter en liten stund hände det jag var lite rädd för och någon hund försökte ta sig till kaninen och flera andra hängde på - där ibland Vittra. Väldigt glad för att jag behöll kopplet på. Där ser man vad "grupptrycket" eller flockkänslan betyder. Jag tror faktiskt inte att Vittra hade lyft själv men med lite retning från omgivningen så var hon inte så fast längre. Tur att de andra oxå var kopplade så ingen fick tag i kaninen. Den var hemskt söt :-)
Nästa störning var en liten vakteltupp.
Vi fick stå på linje och fågeln flög upp över huvudet på oss. Första gången såg inte Vittra fågeln när den flög men markerade ljudet bra. Och hon såg när den landade och tittade stint på den. Andra gången sa jag till henne att "markera" och hon hade full koll på den. Hon lyfte inte rumpan men jag hade valt koppel på denna gången oxå. Lite fegt kanske men jag ville inte chansa. Sen var det lite avslappning och reflektering igen.
NU började Vittra jaga upp sig lite och det berodde klart på att jag inte var lika tydlig ledare längre (även ledare behöver ju ledigt ;-) och att hon inte fick någon uppgift av mig mer. Men när jag vet och kan se tydligt vad pipandet stod för så stressade det mig inte alls heller. Kändes så skönt att kunna förstå skillnaden.
Tusen tack Marie och Tonie för en helt underbar dag! Och tack till er andra oxå så klart! Måste säga att man antingen blir trevlig om man har en flatte - eller så är det bara trevliga människor som köper en sån! ;-)))
Dagens Lindström:
Släpspår hos Mia och träning i Fulltofta
Likadant där. Spåra utan lina fanns inte i hennes värld heller. Det blev ett sök med mycket stöttning och dessutom var haren så stor att hon orkade/vågade inte bära hem den. Efter lång tids pussande och provande så bar hon den kanske 20 meter men sen orkade/ville hon inte mer.
Viggo spårar ju med en helt annan rutin och satte spåret omedelbart. Men även han tyckte den var lite väl stor och behövde lite övertalning för att hämta hem den.
Andra spåret las på en äng med rätt högt gräs. Här måste vittringen lagt sig mycket bättre och tydligare. Det blev dessutom visuellt för mig då man såg spåret i att gräset lagt sig ner lite. Så det var ingen tvekan var det gick. Här höll jag kopplet på lite längre och både Vittra och Shiva spårade så länge som kopplet låg på. Men koppel av betyder sök i deras värld. Funderar hur jag skall göra nästa gång. Kanske sätta spårsele och lina på dem men släppa det efter ett tag? Får fundera lite till. Får även ta och använda en mindre kanin oxå så det blir mer greppbart så länge som de är så orutinerade. Men kul att prova på när man inte försökt tidigare.
Kan inte låta bli att sätta in denna helt misslyckade bild iaf. Men det syns att hon kämpar väl den gode Shiva. In skall den på något sätt!
På onsdagen var det lite Spaderdamen träning i Fulltoftaskogen. Kia och Bigge, Sara och Sudden, Lena och Guiness och så Vittra och jag. Mest stadga och fotgående. Så himla nyttigt det är för Vittra. Hon har verkligen utvecklats på de senaste veckorna (sedan vi var hos Marie) men det har tyvärr blivit på bekostnad av arbetsglädje och att hon ser lite strykrädd ut! Hon har haft tendenser till det förut oxå när hon märker att det är allvar och blir tryckt och dämpad. I framtiden kommer vi förhoppningsvis hitta ett mellanläge mellan "tryckt" och "hysterisk" men idag så pendlar det mellan de ytterligheterna. Hon får ju faktiskt lite "stryk" idag oxå jämfört med tidigare. En liten klatch med kopplet istället för 40 ryck i halsen. Eller ett kastat retrieverkoppel i rumpan. Det blir dessutom bättre effekt men trots allt är det lite på gränsen för vad jag tycker är roligt att göra. Det känns även som om jag måste byta personlighet helt om det skall bli ordning med Vittra. Om jag är bestämd, på gränsen till barsk, berömmer sällan och "snålt" så håller hon sig lugn och fokuserad - om än lite kuvat. Men så fort jag börjar slappna av lite när vi sitter och tex fikar och pratar med de andra med normal samtalsröst och "blir mig själv" så varvar Vittra upp direkt och börjar pipa. Trist. Får se om det kommer kännas värt detta. Om jag vågar hoppas så kommer det gå att hitta ett mellanläge snart. Annars är det ju ändå inget roligt att träna.
Men alla moment fungerade fantastiskt bra ändå. Hon gick fot och fritt följ helt otroligt bra jämfört för några veckor sedan. Inte perfekt men skitbra. Vi gick zig-zag mellan utlagda dummies helt utan koppel. Vi gjorde inkallning precis jämte några apporter och hon lät bli dem! Sen gick vi fritt följ på led och kastade dummies runt om dem. Ingen tjuvade! Sen skickade jag och Kia hundarna på ett tydligt linjetag för att se om Bigge skulle till att tjuva apporten från Vittra. Men det var ingen fara. Han satt kvar fast och fint.
Nästa övning satte vi hundarna på rad, gick ifrån dem bakåt och kastade en dummy över huvudet på vår egen hund. Sen gjorde vi en inkallning. Därefter fick hunden apportera. De andra hundarna fick sitta passivt hela tiden. Trots att de satt rätt nära varandra funkade detta utmärkt! Sen bröt vi och satt och reflekterade lite. Det var då jag märkte att Vittra tyvärr varvade upp igen för att jag slappnade av. Men vi får ge detta en chans iaf. Bra moment att träna på och sånt man inte kan göra på egen hand. Ser fram emot nästa vecka.
Dagens Lindström:
Moster Siw 64 år
Igår blev det ingen träning då Siw i Porrarp fyllde år. Hennes goda mat skall det mycket till för att missa. Även om det kändes lite konstigt att hoppa över söndagsträningen. Vi kommer dessutom även hoppa över nästa gång då vi skall till Kennel Meitas och träna fotgående och stadga då. Shiva lider nog inte så mycket för det just nu då hon är lite hängig. Jag satt igår och funderade på olika symptom hon hade - mest trötthet - men sen kändes mitt resonemang väldigt bekant. Hade hon haft mycket fästingar? Någon hälta etc... så kom jag på mig själv att så funderade jag varje gång Shiva precis löpt. Hon kommer alltid in i en iofs väldigt behaglig sinnesstämning där jag alternerar i tankarna om hon blivit vuxen eller är sjuk. Men hon blir alltid skendräktig eller har en efterlöpsperiod där hon går ner i varv väldigt påtagligt. Skönt men otypiskt för hennes vanliga temperament. Men tur att hon inte är sjuk.
I Porrarp är det alltid stortkalas och så även i år. Vi åt en lunch bestående av tre olika sorters lax, ugnsbakad, kokt och rökt. Nypotatis och massa goda såser och röror och en god sallad och kokta grönsaker. Man äter ju som om man aldrig sett mat innan. Efter maten fick vi gå en runda med hundarna. Jag tog mina och min kusin Anette och hennes barn tog Tees så "di gamle" fick vila lite efter maten.
Jag trodde mättheten skulle lindras efter vår lilla runda men det gjorde det inte. ÄNDÅ fortsatte vi att vräka i oss flera timmar till *ler* Efterrätten var jordgubbar, persikor, päron, melon med glass och grädde. Sånt slinker ju ändå ner på något sätt. Men här skulle man ju slutat. Men icke. Efter ett tag var det ju dags för kaffe och kakor. Alla smakade jag inte på men troligen de flesta. Allt såg ju så gott ut.
Sen ovan på det var det tårta...eller tårtor! Men tack och lov tog jag bara av den ena. Men Siw skar upp en betydligt större bit än vad som var lämpligt. Det kändes som man fick vika sig dubbelt när vi satte oss i bilen för att köra hem. Jag får lägga upp en bättre plan nästa år...då fyller hon 65!
Jubilaren själv
Dagens Lindström:
Sen uppdatering
Sååå roligt de hade efter att Vittra fått blåsa upp sig lite vid första mötet.
Hon vill helst inte lämna sin utpost.
Dagens Lindström:
Ha en trevlig midsommar alla!!!
Lite Lindström:
Helgens träningar
Kia i kaffepausen. Kolla Maries nya valpis till vänster
Marie försöker förklara för oss "trögbollar"
Men det som Marie var tydligast med - och som jag tillslut fattade - var att det är inte bara korrigeringarna som kommer fel ibland. Berömmet kommer nästan alltid fel! Man skall ju vara så snäll och glad jämt. *suck* Efter en hyfsad korrigering så förstör jag ju alltid den direkt med att berömma i sekunden efter. Hunden hinner ju aldrig känna sig korrigerad. Marie menar att den kan gott gå och känna sig lite skamsen ett tag när den gjort fel. Men det hinner oftast inte mina hundar *suck* Och fast man fattade det mentalt så var det SÅ svårt att låta bli. Det är precis som det sitter i ryggmärgen! Men jag var ju i gott sällskap *ler* Man såg ju tydligt hur de andra berömde likt förbannat. Så gjorde man likadant direkt efter *skrattar* Där har vi något att träna på - verkligen. Nyttigt som sagt. Jag provade redan i morse på fotgåendet på båda samtidigt och Vittra gick snyggt vid sidan och Shiva faktiskt bakom! Kul.
Bättre fly än illa fäkta? *ler*
Får tänka på allt vi lärde oss nu i sommar. Framförallt att inte ge oss ut och börja kasta dummies direkt när vi träffas utan kanske börjar att fika eller iaf sitta ner och diskutera vad som skall göras. Så förväntan inte blir så hög i fortsättningen. Oftast vill de ju ha en explosion av aktivitet direkt. Men så får det inte bli i fortsättningen.
Söndag:
Idag var det söndagsträning som vanligt. Vi var hos Annalena och Scilla och hon hade hämtat en ny familjemedlem igår...såå söt! Det skall bli en älghund och kanske även gris och björn *ler* Men björnarna lyser ju med sin frånvaro här nere. Det var en söt liten krabat som nog inte är så vek som Annalena tror. Det är nog bara första timmarna i ny miljö. Hon utmanade redan Scilla som hade ett härligt köttben rätt bra på en valps vis. Det märks att hon skall skalla oxå :-) Bedårande! Jag tog ut en vildsvinsdummy så hon fick kolla in vad hon skall jaga senare i livet.
Den luktar skumt...
Idag gick där kor i hagen som vi var i sist så Annalena hade planerat nya övningar på annan mark. Lite likt de övningar som vi gjorde sist men lite mer avancerade. Dock en nedslagsplats för allt som hände i dag som var lite lättare än den förra helgen. En dunge som var öppen och "enkel". Därifrån var det två linjer som var utmärkta med vimplar - en för markeringsövningar och en för linjetagsövningar. Båda gick över ett hyfsat torrlagt dike. (de delarna som inte var torrlagda vet jag precis var de är) Vi började med markeringarna. Samma som sist. Man började vid den närmsta vimpeln och fick en markering...sen backade till nummer två och så vidare. Sista markeringen var ca 120 meter! Shiva och de andra fixade det utan problem. Mycket bra övning för att tänja på gränserna.
Duktiga passiva hundar innan träningen börjar
Sen gjorde vi linjetagen. Vi la själva ut apporterna tillsammans med hunden och vi fick forcera diket ännu en gång. Jag fegade faktiskt ( och det var bra visade det sig) och startade vid den näst sista vimpeln istället för den sista. Shiva har inte kommit så långt som de andra. Första och andra apporten var inga problem men vid tredje så vek hon av. Jag kallade in (efter ett misslyckat stoppförsök) och gick fram en vimpel innan jag skickade. Då satte hon den och gick över diket och kom in med den tredje. Innan jag skickade på den fjärde gick jag ett par steg fram bara och skickade. Shiva sprang rakt mot den näst sista vimpeln (som hon hämtat) och tvekade lite men gick sen rakt mot den sista! Skit nöjd faktiskt. Det var ändå rätt långt linjetag och det gick ju lite tid mellan utläggandet och apporteringen. Men det syntes riktigt när Shiva kom ihåg den...precis som hon sa högt "..ja just ja.." de andra hundarna gick ju spikrakt och snyggt vid varje apport så klart och de hämtade ju in fem stycken.
Sen höll vi fika och vi saknade Olli som brukar säga till när det är dags. Jag höll på att hungra ihjäl innan det blev fika. Olli du måste komma nästa gång!
delen av träningen - uppbunden en bit bakom oss.
Inga problem - eller hur? =)
Dubbelmarkeringen i par
Sista övningen var en utökning av markeringsövningen. Vi startade i par och fick en dubbelmarkering. Ena hunden hämtade ena och den andra hunden den andra...låter enkelt men den sista hunden fick ju försöka komma ihåg bägge markeringarna och förstå vilken den första hunden hämtat. Gossarna hade lite problem med detta men Scilla och Shiva löste det bra. När de hämtat in bägge så backade vi bak till nästa station. Shiva missade vilken Scilla hämtat en gång men släppte den hämtade apporten väldigt snabbt. Men de andra (vi gjorde fyra dubbla markeringar per par) satte de perfekt båda två. Mycket nöjd med denna övningen. Jag fegade bara lite tyvärr och la koppel på Shiva de gånger Scilla skulle hämta först - tror faktiskt inte jag hade behövt det men ville absolut inte misslyckas här. Shiva kändes sansad även om hon var ivrig och pep en del. Men hon "pratade" mest och var lite busig. Men inte blockerad som hon kan vara när stressen blir för stor. Hon var mest valpig och busig. Sen var det tid för hemfärd. Nöjd med helgens båda träningar!
Dagens Lindström:
TJALLE -95
Jag funderade länge på hur jag skulle presentera Tjalle-Kalle och hur jag skulle berätta hur han kom att bo hos oss. Men med risk för att bli anmäld för förtal så skall jag berätta det så sanningsenligt och rakt som jag kan, utan att gå in på alltför mycket detaljer.
Min "lilla" Tjalle-Kalle-Balle
Tjalle såldes som 8 veckors valp till en man i Hässleholm. Han var den första valpspekulanten efter de två i mitt träningsgäng och han var och hälsade på många gånger innan köpet blev av. Allt verkade lovande och det kändes skönt att han skulle stanna kvar i stan så man fick följa hans utveckling. Ganska snart kändes det dock som det var ett dumt köp - det var kanske "för mycket hund" för just den förstagångs-hundägaren men som ändå troligen hade de bästa intentionerna för sitt hundköp
.
Jag började plugga i Lund under 3½ år och jobbade på somrarna på samma hunddagis som jag hade mina tre hundar placerade på, när jag hade heldag i Lund. Det var dock inte mer än att jag klarade mig på halvtidsplaceringar (20 timmar i veckan) för dem. Det blev iofs rätt dyrt med tre hundar ändå. *ler* Men eftersom jag jobbade där själv om somrarna så såg jag till att det infördes "syskonrabatt" eller flerhundsrabatt där. Lite billigare för andra hunden och mycket billigare för tredje hunden.... Behöver jag säga att jag var den enda med tre hundar...? ;-) Tjalle var även han på samma dagis men var en heltidare, dvs han var där 40 timmar i veckan. Han kom nästan först om morgnarna och hämtades när dagiset stängde... Tyvärr var han där årets alla veckor - trots att hans husse var lärare.... :-( Även juni, juli och augusti..... De tre veckor som dagiset stängde på sommaren var det pust och stön för att han inte fick vara där. Ibland gråter man inom sig, men man får ju hålla god min för att inte den kontakten man har skall brytas.
för att han skulle få en mer flat-lik päls.
När Tjalle var fyllda tre år fick han problem med hälta fram som vi ofta såg när han kom till dagiset. Vi påtalade det och sa till att han behövde vila. Inga långpromenader och ingen cykelrastning. Vi tog bara korta kisserundor på dagiset men Tjalle kom ofta med cykel till dagis ändå. Många turer senare och flera veterinärbesök senare erbjöd jag mig att ta hem Tjalle för att försöka vila och läka ut hältan som djursjukhuset inte hittade orsaken till. Hältor är ju rätt svåra att få bukt med. Nu blev det inte så att jag fick avlasta hundägaren med det men en dag när vi var på semester i Stockholmsskärgård ringde hundägaren och sa att han ville att jag skulle ta över hunden för nu orkade han inte mer. Han kände sig uttittad av folk för att hunden haltade och han fick ingen bukt med det. Jag sa att jag var i Stockholm men att det gick bra när jag kom hem. Väl hemkommen så ångrade sig han och det gick någon vecka till. Jag pratade med min dåvarande sambo hur vi skulle göra och han sa att "ta hem honom om du kan, jag betalar vad det kostar." Föreståndaren på dagis var inne på samma linje. "Om du tar hem Tjalle så kommer du aldrig att behöva betala något för honom här." Det kändes ju tryggt då jag gick på studielån och ekonomin inte var så bra. Någon vecka senare blev det så. Ägarbevis, stamtavla och hund lämnades och jag kände mig glad för att äntligen få hem honom igen.
Tid för ny undersökning bokades nere på Helsingborgs djursjukhus (där han även tidigare varit - både där och i Hässleholm, så det var inget att säga om den saken). Det skulle tas ut ledvätska ur bogleden för att se om det var inflammerat. Tjalle var ordentligt halt när jag kom ner - och det var tur! Veterinären sa genast när vi kom ner att "men han är ju halt på andra benet än det vi undersökt". Tjalle hade alltså inte varit så halt när han varit där tidigare utan de hade gått på ägarens förklaringar och de hade undersökt fel ben hela tiden. Det är ju inte så lätt kanske att se vilket ben de haltar på. Nu blev det rätt iaf och han visade sig hade en kronisk inflammation i biceps senan...eller om det var triceps senan - kommer faktiskt inte ihåg. Yttersta biten av senan togs bort och flyttades upp ovanför leden och han skulle bli helt bra från hältan. Samtidigt som jag opererade honom så kastrerade jag honom då han ju skulle bo med sin mamma och syster plus en tik till (Katitzy) som även hon hade 25% risk att bära på PNP-anlag precis som han själv. (båda hade engelska fäder, ja även Latisha givetvis) Inga chanstagningar där alltså. Ingen skulle ju gå vidare i avel heller var det tänkt.
Tjalle hade en väldigt lång konvalescens och fick inte springa lös utan koppel på 7-8 månader. Tanken först var väl att göra honom frisk och sen placera om honom men efter så lång tid hemma fanns det ju inte en tanke på att lämna bort honom till någon annan igen. Nej, han fick bo kvar hemma hos mor och de andra i sitt harem. Han smälte in i vår flock och förgyllde den så, att jag aldrig ångrade att jag tog hem honom.
Tjalle var väldig väluppfostrad och är väl den enda av de jag har haft som kunde gå fot ;-) Dock var han som en katapult ibland och helt utan förvarning kunde han dra nåt så förbenat åt något håll att man nästan trillade. Flera gånger välte han mig ur stolar på utställningar och dylikt. Han hade nog inte fått vara i rummet när det skulle ätas så varje gång vi åt så backade Tjalle hastigt ur rummet och la sig på betryggande avstånd. Det tog ett bra tag innan "vi lärde honom" att tigga vid bordet *ler*
Troligen hade Tjalle haft egen soffa i sitt andra hem för han hade lite åsikter i början om att dela soffa med mig. När han låg i fotändan och jag ville att han skulle hoppa ner så kunde han rätt ljudligt tala om för mig att det skulle jag skita i. Han hann aldrig fatta vad som hände innan han låg på golvet och han behövde aldrig påminnas om vem som bestämde hemma hos mig mer. Efter ett tag så räckte det att man puffade honom lite i baken så gick han ner självmant. Han var verkligen anpassningsbar och efter bara ett år så tänkte man aldrig på att inte bott där från början. Det var bara min dåvarande sambo som han inte riktigt litade på i början - ja alla karlar förresten. Sambon jobbade ju alltid iväg i veckorna så han kom och gick ju lite hela tiden enl Tjalle. Han vågade inte lita på att han alltid kom tillbaka första tiden så det tog lite tid innan han riktigt vågade knyta an till honom. Men de blev riktiga kompisar till slut.
Efter några år så mötte vi av en tillfällighet Tjalles gamla husse i skogen. Först såg jag inte vem det var och kopplade upp alla fyra hundarna men så kände vi igen varandra och han ropade att jag kunde släppa dem. Alla tre tikarna sprang glatt fram och hälsade...Tjalle stod och tryckte bakom mina ben. Än en gång blev jag glad för att det slutade som det gjorde.
Jag gjorde inget speciellt med Tjalle arbetsmässigt - tiden räckte inte till för det och hela första året hos mig skulle han ju dessutom vara i någorlunda stillhet. Men ibland var han med och apporterade. Han var en naturbegåvning och en rätt duktig markör, han hade ett bra sökmönster och var spontan i både upptagen och avlämningarna även om greppet ibland var lite väl hårt. MEN han hade absolut ingen stadga. Man behövde nästan bulta fast honom i backen för att han skulle sitta kvar i skott och kast. Jag orkade knappt hålla honom i koppel ens. Det hade säkert gått att träna bort, men jag kände inte att jag hade orken eller tiden till det då de tre andra var mer vana vid att få jobba. Jag tror nog att Tjalle hade ett gott liv hos oss ändå och det är ju ändå ett rätt aktivt liv att leva i en sån förhållandevis stor flock som det var. Det hände ju jämt något.
Han älskade att simma. Helst tillsammans med mig. Han skulle aldrig riva mig med tassarna av misstag utan simmade lugnt sida vid sida hur länge som helst. Tikarna simmade mer fram och tillbaka mellan stranden och mig men inte Tjalle. Han låg tryggt vid sidan om mig och paddlade hela tiden.
Tjalle var bara 8½ när han blev hastigt sjuk och fick bl a en extrem törst. Alla de vanliga sjukdomarna kollades upp men de hittade inget speciellt konstigt. Han tacklade av fort och de gissade att han hade cancer i antingen binjurarna eller hypofysen. Det var så besvärliga undersökningar för att komma fram till antingen eller - och väldigt dålig prognos för vilket som - så jag bestämde mig för att inte plåga honom mer.
Tjalle är den enda hane jag har haft och därför har han fått en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Han var så mjuk och ändå så stark - så klok och följsam att jag saknar honom fortfarande.
Söndagsträning i Sahara.....
Gud vad vi har det varmt just nu. I söndags var det så varmt och soligt att vi konstant försökte hålla oss i skuggan. ÄNDÅ lyckades jag bränna mig rejält på axlarna. Vi var dock inte i Sahara - och det fanns tillgång till vatten. Men jag var ju helt slut när jag kom hem så det blev inte uppdaterat som det brukade. Nåväl.. Bättre sent än aldrig.
De som tränade igår var Cecilia och Nolte, Annalena och Scilla, Mia, Michael och Charlie, Barbro och Julia och Shiva och jag. Fia och Sixten hade förhinder och Ingegerd och Olli hoppade över träningen pga värmen. De verkade ha haft en helt underbar helg förra helgen och de verkade helt lyriska när de pratade om den. De hade fått mycket bra träningstips och haft det allmänt mysigt. Det gjorde ju inte mig mindre avundsjuk *ler* Ja ja...det var dem väl unnt.
Annalena hade planerat dagens träning efter samma koncept som de lärt sig under helgen. Vi började att göra linjetag så som man brukar göra på en väg eller stig när man börjar träna linjetag. Men denna gång var det i helt skiftande terräng. Både i höjdskillnader och vegetation. Dessutom med betydligt längre mellan apporterna. Men principen var detsamma. Man går ut med hunden och lägger ut dummies ut efter en linje. (Annalena hade markerat upp med pinnar och vimplar) Man lägger längst ut först och sen med en bra bit mellan apporterna. Vi började vid den första ute på en äng. Jag valde att starta vid den andra vimpeln för att inte få det för svårt. Första apporten var inga problem och inte andra heller, trots att den inte var synlig från startstället utan nere i en svacka. Vid den tredje såg jag på Shiva att hon fått vind på något åt vänster flera gånger men skickade henne dumt nog ändå. Jag såg ju på henne att minnet av den kvarvarande apporten inte drog tillräckligt. Varför gör jag inget ändå utan chansar? Hon gick givetvis rätt åt vänster och fick kallas in. Sen gick jag några steg framåt innan jag skickade och då tog hon den utan problem. Jag måste bli mer konsekvent!
Sen tränade vi även markeringar i omväxlande terräng på fem olika avstånd. Samma nedslagsplats varje gång. Låter enkelt men det var svårt. Vi stod på en äng och de olika positionerna var utmärkta med pinnar med vimplar på. Första avståndet hade faktiskt Shiva mest problem med. Hon skulle över ett litet stengärde och sen in i ett litet skogsområde eller dunge för att sen hitta dummyn i en liten glänta. Jag fick kalla in henne och få omkast för att det inte skulle lösas på sök. Andra gången tog hon den hyfsat fort. När hon var på väg in med dummyn förflyttade jag mig bakåt till nästa markering. Tror det var något 10-tal meter mellan varje station. Sen upprepades kastet på samma ställe men nu med längre avstånd. Detta upprepades från fem olika positioner. Det blev väääldigt lång markering på den sista. Här märkte man att värmen tog snabbt på hundarna oxå men Shiva ger sig ju inte så lätt. Alla stationer vi startade från var ute på en äng så där var det inte större och större svårighetsgrad där men avståndet gjorde det ju lite svårare. Men området mellan första stationen och kastaren var rätt tuff. De såg inte någon tydlig nerslagsplats men de löste uppgiften ändå. Nolte och Scilla gjorde dubbelmarkeringar med nedslagsplatser på två olika håll. De flesta övningar går ju att anpassa till olika svårighetsgrader genom kortare avstånd och enkla eller dubbla markeringar etc. Tyvärr fick jag inte kameran med mig vid denna första delen av träningen.
Sen bröt vi för fika. Vi tog bilarna bort till dammen vi skulle vara vid för att hitta skugga till dem för hemfärden senare. Vi lät hundarna svalka av sig i dammen och sen fikade vi i skuggan. Shiva ville knappt komma upp ur vattnet. Det är ju iofs tur att hon älskar vatten så hon verkligen passar på att svalka sig.
Efter fikat så la jag ut massor av dummies i ena änden av den långsmala dammen. Sen började cirkuskonsterna. De tre mer avancerade hundarna skickade sen hunden från ena änden till den andra. Scilla började. Jag kan inte riktigt vänja mig vid hur duktig den hunden är. Annalena skickar henne på linjetag och Scilla bara simmar och simmar. När den långsmala ön kommer "i vägen" så springer hon upp på den och kastar sig i vattnet igen när ön tar slut, fortsätter att simma tills hon kommer på en dummy. Simmar tillbaka, springer upp på ön och kastar sig i på andra sidan och simmar in till matte och lämnar av. Som om hon vore radiostyrd! Men hon är ju röst- och teckenstyrd. Men det ser så himla enkelt ut och det är ytterst få gånger Annalena får "störa" henne för att rikta om henne. Det är givetvis inte helt utan träning och det är ju Scillas "hemmabana" men ändå. Det ligger sååå mycket träning och sååå mycket tankar bakom en sådan prestation! Bra gjort Annalena!!!
Nolte och Charlie lyckades även de få hem apporterna från andra sidan men med lite fler kommandon. Charlie tyckte det var rysligt långt för bara en ynka dummy så han passade på att ta två med sig hem när han ändå var där. Såg himla kul ut och fastnade tyvärr inte så bra på bild. Men det gick ju an att simma med två. Men han klarade inte av att ta upp bägge på land samtidigt. Men han slapp ju att simma en gång till ;-) Nej det gjorde han inte för Mia skickade honom givetvis fler gånger.
Det blev nästan bara Charlie-bilder idag. Kom att tänka på kameran så sent.
Shiva och Julia gjorde en betydligt enklare övning som jag förklarat tidigare. Man skickar hunden på linjetag och kastar sen över huvudet åt det håll hunden simmar åt. Shiva simmar en bra bit nu innan "belöningen" kommer. Kul!
Efter några sådana så var det dags att sätta sig i bilen och köra hem till Vittra. Vi bestämde att en person skulle hålla i varje träningstillfälle men jag hörde inte vem somskulle hålla i det på söndag? Hoppas att det inte var jag. Jag behöver lite tid för att fundera ut något. Tack för igår alla!
LATISHA -95
Nu har turen kommit till min tredje hund, min lilla clown - Latisha. Eller Sara-Lawrence som hon hette i stamtavlan. Latisha blev aldrig riktigt vuxen då hon i nästan hela sitt liv var yngst i flocken. Jag brukade säga att hon lärde sig praktiskt taget aldrig något men ställde inte heller till med så mycket. Hon bara fanns där bland de andra. Hon gjorde som de andra gjorde eller på ett ungefär iaf. Hon var skälet till att jag tog en kull efter Tamzin. Jag ville ju ha en Tamzin till - fast bättre. Jag hade ju en "snygg-och-dum" (Tamzin) en "ful-och-duktig" (Katitzy) så nu ville jag ju ha en "snygg-och-duktig" Nu är ju hundavel inte fullt så enkel - som tur är - utan hon blev ju en helt egen liten varelse. Hon blev "ful-och-dum" *ler* Allt sagt med en stor glimt i ögat! ;-) Ingen skall tro annat än att jag älskat alla mina hundar. Hon var inte speciellt lik sin mamma de första åren, varken till utseende eller till temperament.
"Vi vill komma ut"
Med Tamzin försökte jag göra det som det stod i alla böcker - spring och göm dig när hunden inte är uppmärksam. Det funkade aldrig med Tamzin...hon var alltid runt fötterna så man hann aldrig. Men med Latisha...ha ha. Ja, där kunde man springa och gömma sig aldrig så mycket. Hon blev inte ett dugg orolig. Hon kom tillbaka när hon kom. Även de gånger jag samlade ihop de andra hundarna och satt och tryckte bak buskar och snår. "Tisha" blev inte rädd i första taget.
Latisha hade en stor favorit i sitt liv. Torpid! En kompis irländska jaktsetter. Han var häftig tyckte Tisha. Han sprang så fort och det imponerade på henne! Torpid var väl inte fullt så imponerad av den lilla svarta skitungen som jämt förföljde honom - men det fick gå. När Latisha var 3-4 månader var vi och gick på Åhusfältet vid Almaån. Det var lågvatten och Latisha kunde vada efter Torpid när han sprang över ån. Så försvann dom. Jag var helt förtvivlad. Min lilla valp. Var femte minut såg man något stort rött...å något mindre svart, fara förbi på den andra strandkanten. Jag fick springa bort till en bro längre bort och gå över för att få tag i henne. Helt orädd och med ögon som glittrade av spänning när jag fick tag i henne...*pustar* Den idoldyrkan satt i hela hennes, och hans liv. Ingen sprang så fort som Torpid. Latisha försökte nog och hon gillade verkligen att tävla i att springa fort. Hon kunde ta sikte på bilar, tåg, hästar etc längre bort och försöka springa fatt. Som tur inte mot fordonen utan parallellt - som tur är oftast en bra bit bort. Men man såg att hon ansträngde sig till sitt yttersta för att vinna, ideligen sneglande åt sidan för att se om hon vann. Man får vara glad för att hon oftast lydde inkallningen trots allt.
Utseendemässigt var hon otroligt välbalanserad. Hon var väldigt elegant men fick inte sin mors vackra huvud. Hon var inte heller lika "framtung" som Tamzin var utan lätt i kroppen utan att vara gänglig. Jag hade valt pappan lite efter Tamzins nackdelar. Jag ville ha lite mer päls (ändå har nog Tamme varit bäst pälsad, dock inte mest) mer bakbensvinklar och mer lugn i arbetet. Tamzin var lite väl het ibland. Men pappa Solo syntes inte alls i Latisha utan hon var ändå mer "mammas tjej" även om de inte var några kopior. Latisha fick mycket mindre päls än båda sina föräldrar och tyvärr även tångbett med en tands underbett (som slogs av rätt snabbt). På grund av sina tänder och sin ofta brist på päls gjorde hon sig inte så bra på utställningar i vuxen ålder. Men som bäst fick hon en 1 i Ökl och blev placerad som R i Skl i Dagstorp. Inofficiellt blev hon dock ofta både BIR och BIG som ung och en gång även BIS-2 på någon lite mindre utställning. Den domaren gillade verkligen henne. Men tyvärr...bettet blev bara värre med tiden. Den avslagna tanden framträdde rätt mycket.
Arbetsmässigt var hon jättekul att jobba med. Aldrig ett knyst och väldigt förig. Inte lika spontan på vilt som de andra hade varit dock och inte sån naturbegåvning som Katitzy. Men helt okey...förutom när det verkligen gällde. Latisha var nog rätt stressig innerst inne men det syntes eller hördes aldrig på henne. Hon satt helt coolt stilla och väntade. Men om det var på prov där dessutom matte var nervös och smittade henne så kunde Latisha ingenting. Hon tog helt slut. Hon som var ett riktigt vattendjur sprang ner till strandkanten och tittade bort mot fågeln i vattnet - och stod kvar där. Så snabbt kan man ta en nolla ibland. Jag startade bara henne en gång officiellt och en gång inofficiellt. Sen fick det vara. Det var på den tiden jag tyckte det var ännu värre att tävla än idag.
Men vi fortsatte ju att jobba hemma och även tillsammans med andra. Då var hon duktig och gillade verkligen att jobba. Varje säsong vi började med vilt fick man dock fjäska lite. Hon var rätt blyg för vilt och jag använde ofta strumpor på fåglarna första gången. Men efter en runda "strumpfåglar" så tog hon vilt som ingenting igen. Hon skulle bara komma över det värsta.
Det var Katitzy och Latisha som jag jobbade mest med. Jag hade oftast båda med mig och det var inga som helst problem. En uppbunden och en som jobbade. Kul och nyttigt.
Om Vincent skall få smyga sig in här med så får det bara vara med en liten tass då. Latisha och Vincent var inget radarpar precis. Vincent bet ofta Tisha lite busigt i benen och det var det värsta hon visste. När han försökte lägga sig hos henne så gick hon helt sonika i väg. Hon tänkte visst inte ställa upp på det. Hon litade inte på honom tillräckligt för att sova tillsammans med honom. Busade ihop gjorde de dock ibland.
De sista åren jag hade alla fyra hundarna (den fjärde, Latishas bror kommer snart) tog vi massor av bilder under en vår. Så glad jag är för dem fortfarande! Jag visste ju inte heller att det inte var så många år kvar med alla fyra. För att hitta Latisha på bilderna är det lättast att kolla den med längst tunga ;-) Hon var alltid varm och jag var länge orolig för att hon hade hjärtfel som en kullbroder hade. Men det var starkt och fint. Hon gillade inte värme bara och blev flämtig fort. Men visst är tungan ovanligt lång? :-)
Latisha och de andra tre hade jag ju ihop med min fd sambo och när vi separerade åkte de mellan oss. Varannan helg och en vecka på sommaren och på vintern *ler* Som vilka ungar som helst. Det var inga problem för hundarna heller. De åkte glatt iväg och kom lika glatt tillbaka. Katten, Vincent, ville dock inte åka iväg så han sprang och gömde sig när exet kom så det slutade vi med. När Latisha blev ensam kvar i flocken (fy vad där försvann hundar för mig under några få år :-( så skaffade jag ju mig Shiva rätt snabbt. Då blev Latisha helt plötsligt en helt annan hund! OM jag inte sett likheterna med hennes mamma innan så gjorde jag det verkligen då. Hon BLEV Tamzin på något sätt. Tisha som alltid varit barnslig och busig blev en sådan "tant" på en enda gång. Det låg ett moderligt skimmer över henne sen Shiva kom. Värdig och uppfostrande blev hon och jag kallade henne ofta för sin mammas namn helt omedvetet - det var till och med så hon accepterade att både Shiva och Vincent sov hos henne till slut.
En "kul grej" med Latisha var att hon lärde sig aldrig säga till när hon ville in eller ut. Det fanns ju alltid någon annan som gjorde det till henne. Tamzin skällde alltid ett kort skall när hon ville in och Katitzy gick alltid upp med tassarna på fönsterblecket på altandörren så man hörde henne. Men Latisha sa aldrig något utan åkte alltid snålskjuts in med någon annan. Så när hon blev själv så kommer jag ihåg en gång när jag glömde henne ute i regnet. Jag satt ändå vid datorn precis brevid dörren. Jag tänkte efter en god stund att det var längesedan jag såg hunden och tittade tillslut ut... Där satt älsklingen med regnet drypande i pälsen. Helt tyst och väntade på att dörren skulle öppnas. *ler* Lilla pluttan. :-)
Hon blev rätt "stabbig" och lite koffert-liknande med åren - men så blir det väl ofta. Tyvärr fick hon oxå problem med korsbanden i knät som sin mamma och flera av syskonen. Det var inga bra senor och ligament i den kullen. När ena korsbanden i ena knät gick så blev hon inte så handikappad. Å de har ju inte ont som tur är. Men jag opererade dock inte henne som jag gjorde med hennes mamma. Hon blev ju bara sämre efter operationen.
Men när hon blev av med ett korsband även i andra knät så blev det jobbigt för henne. Då hade jag ju även skaffat Shiva så hon blev ofta knuffad när de skulle springa ut tillsammans och Latisha stöp allt som oftast som en fura. Hon kunde ju inte parera och hålla balansen. Det var ju väldigt generande och pinsamt för henne och tillslut blev det ohållbart att ha det så. Hade jag haft henne som ensamhund hade hon nog kunnat hänga med ett halvår till kanske men det gick ju inte att dela dem heller. Men jag är glad för att hon fick vara med så länge så hon hann uppfostra Shiva ordentligt.
Dagens Lindström:
Träning med DM-vinnaren.
Sen fick Vittra och jag ställa oss lite i skuggan och kastade ett gäng dummies mot en dubbelbjörk som sen Meia skulle dirigeras till från olika håll och avstånd. Nu märktes det att värmen tog hårt och vi gjorde bara några stycken. Vittra fick även hon lite linjetag men hon gjorde rätt vida svängar och vi bröt för fika och bad i Almaån. De plaskade omkring friskt i ån och fick snabbt nya krafter. Vätan delade de frikostigt av sig med både som skakningar och påtrampningar.
Halvsystrarna plaskar ihop
Efter fika och bad så gjorde vi bara ett närsök med Meia för att hon skulle få prova på. Vittra fick träna på stoppsignalen som var helt bortblåst för dagen!!! Jag skyller på värmen. Avslutningsvis fick de göra en varsin vattenapportering för att Meia skulle svalka sig innan bilfärden tillbaka till Värmland. Maria tog tåget i Hässleholm till Kastrup för vidare färd till Amsterdam. Vilka entusiaster! Vilka föräldrar! Meia skall vara glad för att kringarrangemangen fixat sig så hon kunde bli en värdig DM-mästare!
Annorlunda helg
Vi sov över på patienthotellet och hade Linnea hos oss. Vi körde en runda till Landskrona på fredagen för att hämta grejer och passade på att luncha på McDonalds.
Då det verkade bli långvarigt med Moa tog vi med oss Linnea hem till Hässleholm och även Thomas sambos äldste son Josef fick följa med hit. Eller till mina föräldrar rättare sagt. Linnea tycker det är lite läskigt med stora och stökiga hundar så det var lättare hos Tees. På eftermiddagen var farmor och farfar med barnen hos min syster och hennes ungar och de fick hoppa på deras studsmatta. Det var populärt. Linnea var helt slut och hade somnat första kvällen kl 9 och sov till 9 dagen efter. Det behövde hon nog. På lördagen åkte jag dit och fikade och var iväg en stund på en lekplats med dem. Linnea ville prova allt men mest av allt ville hon bli gungad för att få fart hela tiden. Det är en mycket bestämd dam och kräver full uppmärksamhet - annars blir hon rätt ljudlig ;-) Men ett tag hade vi kul iaf ;-)
När det blev för kinkigt (hur stavas det??) så bestämde jag att vi skulle åka tillbaka till farfar. Linnea ville dock inte följa med så hon satt kvar. Jag och Josef gick mot bilen men hon satt kvar och surade *ler* Josef blev lite orolig och sa hon kommer inte... "Då får vi det lugnt och skönt i eftermiddag" sa jag men då blev han jätteorolig för att jag skulle lämna henne där och sprang tillbaka och mutade henne med en tablettask - å då kom hon *ler* Josef är nog inte van vid "Konsekvenspedagogik" :-)) Sen var det lunch hemma hos farmor och det satt riktigt gott i magen. Efter maten körde vi till min kusin Anette och hennes barn. Ny studsmatta, kanin och dessutom sjötomt.
Efter lite lek i trädgården så gick vi ner till stranden och badade. Det var verkligen varmt i vattnet och skönt att gå och plaska i.
Linnea ville inte bada men lät Josef hälla lite vatten över henne från hinkarna hon lekt med innan.
Linnea tyckte det var läskigt med sandbotten men vågade sig i tillslut en liten bit. Vi fikade först nere vid stranden lite och sen uppe vid huset. Så blev det klart mer hoppning....
Linnea somnade i bilen hem ... *ler*
Dagens Lindström:
Bilder från i helgen
Här slog vi upp våra tillfälliga bopålar på utställningen.
Vi höll oss lite vid sidan av för att inte locka hanarna med Shivas förföriska dofter. Men visst ser det ut som hon flörtar lite?
Kia visar någon av de nyaste brun-valparna. Vilken kontakt!
...och igen.
Lisa med Totte. Vad snygg han var och vad bra hon ställde honom! Så glad jag är för att han hamnade i ett bra hem tillslut!
Viggo och Mia äntrar ringen
Mia och Viggo glassar runt lite...
Mycket väntan på utställningar...
Efter Ökl i hanhundsklassen så kom inte kameran fram mer *ler* Får väl snart hyra in en proffsfotograf som Sara gör ;-)
Söndagen som sagt blev helt utan bilder. Kameran var bara med som extra vikt i ryggsäcken. Dumt - men jag kom på det alldeles för sent.
Idag fick iaf hundarna lite gottis för att "fira" helgens bravader. Två goda märgben att gnaga på. Vittra som är en riktig utetjej vill hela tiden ut med benet i trädgården. Men det regnar så jag tycker gott hon kan vara inne med det. Annars ligger hon gärna själv ute i trädgården och filosoferar eller sitter på altanen och tittar ner i den. Shiva vill helst vara vid mina fötter och trängas.
Gnaga är gott. Vittra var lite rädd för att bli av med sitt ben så hon går gärna undan
Men det går att dela plats oxå.
Om jag skall försöka sammanfatta helgen - eller iaf WT:et så måste vi träna mycket mer passivitet. Vi kan inte börja göra det tillsammans med femtio andra. Jag tror att jag måste gå ut i skogen och tydligt lägga ut apporter och sen sätta mig och fika och ha lite tråkigt. Sen kan man göra det med några få andra och sen öka på stressen med att låta andra jobba innan Vittra får göra något. Men som vanligt....det går inte att hoppa över steg två till tio.
Likadant med det fria följet. Jag måste ta mig i kragen och börja träna det. Även om Vittra inte blivit så stressad i passiviteten så hade hon inte ens på sina bästa av dagar klarat allt detta fotgående utan koppel som där var på provet. Inte ens med Valium eller annat lugnande *ler* Då är det egentligen meningslöst att starta på prov. Fot kan hon ju lite grann i koppel (med godis, på lydnadsplanen, med kända hundar osv) men även här kan man ju inte hoppa över steg två till tio. Alltså måste jag bestämma mig för om jag tycker det är värt det och om det är lönt att lägga ner dessa oootaliga timmar som kommer att krävas för att det skall sitta. Troligen tycker jag inte det eftersom jag tycker det är sååå tråååkigt. Men då får jag ju ta konsekvenserna av det och ge tusan i att försöka kräva lydnaden i konstiga sammanhang. Annars blir det ju orättvist mot hundarna.
Jag har missat Lindströmmarna ett tag så här kommer ett gäng:
Workingtestet i Höör
Hur gick det nu då? Nja.. sådär får man väl säga. Jag kan konstatera att jag har två stressade hundar och jag är VÄLDIGT glad för att jag inte startade bägge idag. Det hade blivit en symfoni utan dess like. Så det var väl tur i oturen att Shiva löpte iaf. Vi blev tilldelade att starta i en ruta för att sedan välja vilken station vi ville gå till sedan. Jag skulle börja på station fem som var en lång enkelmarkering upp för en brant backe. Vi slapp fotgående i denna rutan och vi skulle stå med sjön fem meter bakom oss. Vittra var intresserad av vattnet men hade hört att det "kvackade" uppe i backen (Ingelas Johan lät väldigt likt en skogsfågel ;-) så hon hade full koncentration åt rätt håll. Dummyn kom farandes och Vittra tjuvstartade INTE! Glad. Hon var het som en gasolgrill och sprang fortare än en prärievarg både in och ut. På väg ner för backen var jag rädd att hon skulle snubbla av bara farten och bryta benen av sig men det gjorde hon inte. Dock sprang hon förbi mig och tog en liten runda ner mot vattnet men kom sedan in vid sidan och lämnade av. Gick väl hyfsat men som domaren sa..." där har du lite och jobba med". Tror det blev 14 poäng där.
Sen började pärsen. Ruta 3 och 4 var bredvid varandra och först var där gemensam kö dit. Sen delade den upp sig till två parallella. Dessa köer satt vi nog i sammanlagt i 1 ½ - 2 timmar. Under denna tid stressade Vittra upp sig rätt bra och blev periodvis inte kontaktbar. Hon fattade åt vilket håll kön gick och ju närmare grinden vi skulle starta vid ju mer stressad blev hon. Hon mjällade och pep nästan konstant. Jag försökte gå lite fot och lite lydnad med henne men det fungerade inte alls bra. Då tog jag beslutet att inte gå "fritt följ" med henne i transporterna till och från rutorna även om jag förstod att jag skulle nolla. Men att jag skulle ha henne lös i skott och kast. Jag såg dagen som ett träningstillfälle mer än som tävlig och ville, och fick, lite status på var vi stod.
Tror det var ruta 3 som var en enkelmarkering på ett stort öppet fält och ett litet närsök åt ett annat håll. Här gick Vittra rent gräsligt även i koppel men tjuvstartade inte vid markeringen. Hon tog en lov runt mig vid avlämningen och jag såg att hon knappt var kontaktbar ännu. När jag skulle skicka henne åt närsöket fick jag knappt runt henne och hon gick inte heller åt rätt håll utan gick åter bort där markeringen varit. Denna gång gick hon betydligt djupare (förmodligen där nkl och ökl markeringarna hamnat) och hon var helt döv för inkallningar både med röst och pipa. Mycket pinsamt! Vi fick givetvis inte fortsätta sen utan fick bryta med orden från Håkan "hon verkar inte riktigt mogen för detta"
Ruta 4 var två enkelmarkeringar i vatten med skott. Marie Strauss dömde. Jag sa igen att jag ville behålla koppel på och Marie sa givetvis att det blev en nolla då. Men det var jag ju medveten om. Vid skott och kast var hon lös. Hon satt fast vid första skottet och simmade fort och effektivt både ut och in. Jag stod en bit upp på stranden trots att jag fick gå närmare om jag ville. Men Vittra brukar ju inte lägga och skaka så jag stod kvar. Vittra väljer att gå upp en bit ifrån mig och sprang och örlade lite innan hon kom in och lämnade av. Det börjar bli ett mönster nu. Vid andra markeringen knallade hon och här hade vi ju nollat iaf. Men jag fick tillbaka henne innan hon kom i vattnet och skickade henne sen. Samma fart men när hon kom in denna gången till vattenbrynet lägger hon dummyn och byter grepp ett par gånger. Fumlar lite till och springer en runda på stranden innan hon kommer och lämnar av. En supernolla till.
Sen var det en förflyttning till rutorna 1 och 2. Den jag tror var ettan var ett långt fotgående (som jag gjorde i koppel) till rutan och sen ett litet närsök med fyra dummies varav två skulle in. Fotgåendet gick riktigt uselt så domaren Inger sa de sista tio metrarna att prova att ta av kopplet om du ändå ser det som träning. Jag hade ju nollat redan ändå. Jag gick fritt följ med henne och det gick faktiskt lite bättre utan koppel den lilla biten. Rutan var inget konstigt utan en begränsad plätt med skog runtom. Vittra gör ett stickigt och okoncentrerat sök men hittar rätt snabbt en dummy. Nästa skick går hon utanför rutan och jag fick kalla in och skicka om. Sen var hon på väg från sida till sida i rutan igen och jag blåste stopp när hon var mitt på och hon stannar på millimetern och sätter sig och tittar på mig. Jag skickar "ut" och hon går ut och hittar nästa dummy. Inger sa att "det såg ut som hon verkligen stannade på din signal" *ler* Mmm sa jag det gjorde hon ju. Stoppsignalen sitter i ryggmärgen på henne. Den funkar till och med sovande. "Det passade ju inte in på henne annars vad hon gjort" sa hon och jag förstod vad hon menade :-) "Jag vill ge henne lite charmpoäng för det för det var ju bra gjort iaf." Så vi fick 4 poäng där på grund av stoppsignalen. Inte så illa *ler*
Ruta två var en enkelmarkering med skott över en stengärdsgård som var relativt hög. Det var Gert som var domare och han tyckte att jag skulle chansa utan koppel så efter lite övervägande kändes det som jag inte hade något att förlora på det. Det var rätt kort sträcka. Det gick väl sådär och jag fick korrigera henne tre fyra gånger men det hade jag fått göra i koppel oxå tror jag. Markeringen var inget problem. Hon satt fast och tjuvade inte. Dummyn hamnade precis bakom stengärdet och hon höll sig där hela tiden och hittade den efter ett par sök-lovar. Avlämningen var inte så snygg denna gång heller utan hon undviker mig först. Av alla felbeteenden som kom fram idag är nog detta det vi först måste ta itu med. 12 poäng fick vi på denna rutan och Gert frågade om jag inte tyckte det var bra att chansa utan koppel. Å det var det ju. Han sa att Vittra var en stark markör och bland de 5 bästa under dagen och då startade vi näst sist. Men markeringarna är ju hennes starka sida. Det är ju stress, stadga och framförallt lydnaden som är bristen.
Men vi kom tydligen på tredje plats av unghundarna (av fyra) *ler* och fick lite priser som Mia tog hem till oss. Tuggben, klädroller, en mugg, ett brunt retrieverkoppel och bajspåsar. Inte så illa för ett så mediokert genomfört prov. Vi får hitta de prov i framtiden med få deltagare i ;-)
Jag får reflektera mer över provet sedan.
Utställning i Höör
Vittra var i högform hela dagen och hennes förväntningar låg nog åt helt annat håll än de aktiviteter som stod till buds. Hon såg hela tiden ut som hon väntade på att få jobba. Hon tittade hela tiden in mot ringen och de runda skyltarna som var "pris pallen" och trodde nog att de va nåt kul. Tji fick hon ;-) Hon var verkligen inte lätt att ställa då hon mest ville skutta och tramsa sig. Men det gick väl hyfsat i ringen ändå. Jag hade ändå värmt upp henne många gånger medan Shiva fick nöja sig med två träningsrundor innan. Vittra gol hela tiden då jag jobbade med Shiva men Mia och Ingela lovade passa henne när jag skulle upp i ringen. (det gjorde Ingela med den äran. Jag såg dem flera gånger ihop och Vittra såg så nöjd ut.)
Vittra kom på 4:e plats i Ukl (av 4 *ler*) med kritiken:
Trevlig 16 mån tik. Bra huvud, uttrycket störs av ngt lösa ögonkanter. Bra hals, stark rygg. Välansad svans. (menades nog välansatt - inte att jag varit flink med saxen ;-) Utm benstomme, bra vinklar fram och bak. Rör sig ngt instabilt fram, i övrigt bra. Bra pälskvalité trots fällning. Tyvärr underbett. Välpresenterad.
Var väl en rätt sanningsfull kritik.
Sen var det Shiva i jaktklass. Jag hann inte värma upp henne alls mellan utan hann bara iväg och byta. Men hon är ju bara till att ta i kopplet och springa med. Enkelt och bekvämt. Hon kom oxå på 4:e plats (av 6 tror jag) Hon är ju helt naken just nu så där var inga förväntningar på någon bättre placering heller.
Trevlig 4 årig tik. Feminint huvud, vänligt uttryck, bra hals rygg och kors. Tillräcklig benstomme. Bra vinklar bak, ngt rak front, rör sig lätt och elegant, ngt vispig front. Päls i fällning. Välvisad.
Det var väl en rätt sann kritik det oxå. Hon borde ha mer front, benstomme - men framförallt päls.
Det var rätt mycket folk där och det är ju kul. Men med en löptik så går man ju inte omkring och pratar så mycket med folk men det får bli en annan gång. Vi hade fint väder iaf och det var som sagt nyttigt - framförallt för lillan. Hon behöver socialtränas. Funderar lite på att köra till Höör i morgon oxå och starta Vittra på Workingtestet. Man kan ju köra hem efter 4 timmar och låta det vara sen. Det blir ju en träning det oxå även om man inte hinner hela provet färdigt. Vi får se.
Vem tusan visade Shiva detta!?!?
Gissa vad hon önskar sig nu? :-) Tror även att Vittra skulle bli stormförtjust. Men det räcker med en trädgårdsslang iofs för att hon skall gå i extas.
Ny planering
Så nu är det till att bada hundar....lite sent - men men...
Vi syns där!
Dagens Lindström:
Skit oxå!
Dubbelhelgen i Höör spricker ju helt då jag inte orkar ta med en löptik dit. Så hela planeringen gick åt pipan. Jag får dra bägge hundarna tyvärr. Men värst av allt känns ändå att mitt jaktinternat helgen efter går åt fanders. Den som jag har sett framemot hela vintern. Jag får lära mig att inte se fram emot något så mycket - för då brukar det skita sig i slutänden!
Dagens Lindström känns passande på nåt vis:
Låkhults träning
I fredags var Sara här och trimmade sina Pojkarna Vov. Resultatet av det går att se på hennes sida. Det blev rätt stiliga gossar av dem efter några timmar. Igår, lördag, var det barndop av lilla Moa i Landskrona. Det har ju dröjt lite med hennes dop men nu blev det av tillslut. Tyvärr blev där inga bilder därifrån som är något att ha då man inte fick ta med blixt i kyrkan och inte alls under gudstjänsten.
Idag var det söndagsträning och vi var hemma hos Annalena och Scilla.
Lite försnack innan träningen. Men det var kallt i skuggan
De verkar ha hur mycket mark som helst att välja mellan och vi var på ett helt nytt ställe idag. Vi började med att träna stadga. Det är något som vi alla behöver. Det räcker inte på prov att ha de någonstans runt sig utan de har börjat dra ner priset om det blir för fladdrigt fotgående eller om de ställer sig i fel situation eller tom lägger sig om de skall sitta. Nu tycker jag att det börjar bli lite cirkuskonster av jaktproven med det är väl bara till att gilla läget. Shiva och jag behöver vi vilket fall alltid mer disciplin men jag tycker att mina träningskompisar har superdisciplin på sina - men det räcker alltså inte. Shiva fick gå fot utan koppel i alla förflyttningar och satt lös nästan hela dagen.
Vi började med att lägga ut öar av dirigeringsdummies som skulle skickas till när vi gick en walk-up med massor av skott och kast. Nåja - skotten fick man nästan tänka för Cecilia fick nog inte licens för så mycket till vapen ;-) Micke skulle skjuta och kasta och som han sa " tur att man är så trygg i sin manlighet" *ler* Men visst finns det inget manligare än män med vapen??? ;-)
Kasten var framför hundarna och de skickades åt sidorna där de redan utlagda apporterna låg. Jag hade ingen pipa (har gjort av med den :-( ) så jag hade det värre än vanligt att dirigera Shiva. Närsöksignalen brukar jag ju ha viss nytta av. Hon gick faktiskt på linje till apporten under en eltråd och över ett dike snyggt men fick inte vittring på apporten. Hade jag kunnat blåsa närsöksignal där hade det blivit enklare. Men sen började hon söka fritt. Hon kallades tillbaka och vi fick göra det ett par gånger så. Sen fick hon den i näsan och tog in den. Det låg två stycken där tätt intill stammen på ett träd och det var nog svårt att få vittring på dem.
De andra skickade på betydligt längre dirigeringar och med flera byten av mark. Sen avancerades övningen ytterligare och en person gick bakom linjen och efter skottet och kastet så kastades en dummy bakom ledet och den hund som markerade den bäst fick hämta hem den. Det var svårt för hundarna att släppa markeringen framför snabbt och vända om och markera nästa. Men snart fick de in en viss rutin och vana för det oxå. Roligt med nya övningar. Shiva var taggad till tusen och tyckte det var skitkul. Hon var lös hela tiden och knallade aldrig men satt inte så snyggt fot i vändningarna utan lite snett framför mig. Det hade säkert blivit prisras på en riktig tävling för det.
Jag la ut lite enklare linjetag med Shiva, väl synliga, och det var inga problem med dem. Jag måste öka avståndet lite och kanske lägga en och annan dold mellan varven. Vi provade även att gå ifrån hundarna och låta dem kallas in en efter en och där brast Shiva i stadgan. Hon och Julia började busa runt lite och fick sättas igen. Men de andra satt fast och bra.
Sen var Cecilia och Ingegerd ute och grävde ner ett stort sök på 20 - 30 dummies - inget synligt utan bara dolda apporter som delvis var nergrävda. Vi startade från ett fält och första delen av söket var i en ung skog med mycket buskage och sen var där en riktig grusväg som delade av till nästa område med mycket äldre och tätare skog. Så fick det ligga lite medan vi gick och fikade. Scilla hade bakat kladdkaka hela natten för att fira att hon förra helgen tog sin etta i Ökl och dessutom fick Hp och blev provbäst! Nu skryter vi alla i gruppen att vi känner en och tränar med en som är så duktig!! :-) Scilla smakade själv på tårtan och var nöjd med resultatet både på provet och bakningen.
Sen gick vi till söket och flera tyckte det var lite läskigt att gå under eltråden för att gå ut i sökrutan. Det var nog inte bara Shiva som fått stötar tidigare. Vi skulle ta in fyra var från fältet och Shiva höll sig i första delen av rutan. Hon gick några vändor längs med grusvägen men gick aldrig över den. Det är något vi måste träna mer på. Måste få in det i vår hemmaträning oxå. De mer rutinerade hundarna tog mer mark och gick snabbare över i den yttre delen av rutan och dummy efter dummy kom hem. Sen frös jag rätt ordenligt då jag dumt nog bara hade shorts på mig. Jag har vant mig vid sommarvärmen och kände inte efter innan jag körde hemifrån. Men inte sjutton blåste det så hemma som det gjorde uppe i "obygden". Shiva och jag körde en liten stund innan de andra bröt upp.
Dagens Lindström:
