Shiva o Vittra

Jag funderade länge på hur jag skulle presentera Tjalle-Kalle och hur jag skulle berätta hur han kom att bo hos oss. Men med risk för att bli anmäld för förtal så skall jag berätta det så sanningsenligt och rakt som jag kan, utan att gå in på alltför mycket detaljer.

Min "lilla" Tjalle-Kalle-Balle

Tjalle såldes som 8 veckors valp till en man i Hässleholm. Han var den första valpspekulanten efter de två i mitt träningsgäng och han var och hälsade på många gånger innan köpet blev av. Allt verkade lovande och det kändes skönt att han skulle stanna kvar i stan så man fick följa hans utveckling. Ganska snart kändes det dock som det var ett dumt köp - det var kanske "för mycket hund" för just den förstagångs-hundägaren men som ändå troligen hade de bästa intentionerna för sitt hundköp
.

Jag började plugga i Lund under 3½ år och jobbade på somrarna på samma hunddagis som jag hade mina tre hundar placerade på, när jag hade heldag i Lund. Det var dock inte mer än att jag klarade mig på halvtidsplaceringar (20 timmar i veckan) för dem. Det blev iofs rätt dyrt med tre hundar ändå. *ler* Men eftersom jag jobbade där själv om somrarna så såg jag till att det infördes "syskonrabatt" eller flerhundsrabatt där. Lite billigare för andra hunden och mycket billigare för tredje hunden.... Behöver jag säga att jag var den enda med tre hundar...? ;-) Tjalle var även han på samma dagis men var en heltidare, dvs han var där 40 timmar i veckan. Han kom nästan först om morgnarna och hämtades när dagiset stängde... Tyvärr var han där årets alla veckor - trots att hans husse var lärare.... :-(  Även juni, juli och augusti..... De tre veckor som dagiset stängde på sommaren var det pust och stön för att han inte fick vara där. Ibland gråter man inom sig, men man får ju hålla god min för att inte den kontakten man har skall brytas.

När Tjalle var fyllda tre år fick han problem med hälta fram som vi ofta såg när han kom till dagiset. Vi påtalade det och sa till att han behövde vila. Inga långpromenader och ingen cykelrastning. Vi tog bara korta kisserundor på dagiset men Tjalle kom ofta med cykel till dagis ändå. Många turer senare och flera veterinärbesök senare erbjöd jag mig att ta hem Tjalle för att försöka vila och läka ut hältan som djursjukhuset inte hittade orsaken till. Hältor är ju rätt svåra att få bukt med. Nu blev det inte så att jag fick avlasta hundägaren med det men en dag när vi var på semester i Stockholmsskärgård ringde hundägaren och sa att han ville att jag skulle ta över hunden för nu orkade han inte mer. Han kände sig uttittad av folk för att hunden haltade och han fick ingen bukt med det. Jag sa att jag var i Stockholm men att det gick bra när jag kom hem. Väl hemkommen så ångrade sig han och det gick någon vecka till. Jag pratade med min dåvarande sambo hur vi skulle göra och han sa att "ta hem honom om du kan, jag betalar vad det kostar." Föreståndaren på dagis var inne på samma linje. "Om du tar hem Tjalle så kommer du aldrig att behöva betala något för honom här." Det kändes ju tryggt då jag gick på studielån och ekonomin inte var så bra. Någon vecka senare blev det så. Ägarbevis, stamtavla och hund lämnades och jag kände mig glad för att äntligen få hem honom igen.

Tid för ny undersökning bokades nere på Helsingborgs djursjukhus (där han även tidigare varit - både där och i Hässleholm, så det var inget att säga om den saken). Det skulle tas ut ledvätska ur bogleden för att se om det var inflammerat. Tjalle var ordentligt halt när jag kom ner - och det var tur! Veterinären sa genast när vi kom ner att "men han är ju halt på andra benet än det vi undersökt". Tjalle hade alltså inte varit så halt när han varit där tidigare utan de hade gått på ägarens förklaringar och de hade undersökt fel ben hela tiden. Det är ju inte så lätt kanske att se vilket ben de haltar på. Nu blev det rätt iaf och han visade sig hade en kronisk inflammation i biceps senan...eller om det var triceps senan - kommer faktiskt inte ihåg. Yttersta biten av senan togs bort och flyttades upp ovanför leden och han skulle bli helt bra från hältan. Samtidigt som jag opererade honom så kastrerade jag honom då han ju skulle bo med sin mamma och syster plus en tik till (Katitzy) som även hon hade 25% risk att bära på PNP-anlag precis som han själv. (båda hade engelska fäder, ja även Latisha givetvis)  Inga chanstagningar där alltså. Ingen skulle ju gå vidare i avel heller var det tänkt.

Tjalle hade en väldigt lång konvalescens och fick inte springa lös utan koppel på 7-8 månader. Tanken först var väl att göra honom frisk och sen placera om honom men efter så lång tid hemma fanns det ju inte en tanke på att lämna bort honom till någon annan igen. Nej, han fick bo kvar hemma hos mor och de andra i sitt harem. Han smälte in i vår flock och förgyllde den så, att jag aldrig ångrade att jag tog hem honom.

Tjalle var väldig väluppfostrad och är väl den enda av de jag har haft som kunde gå fot ;-) Dock var han som en katapult ibland och helt utan förvarning kunde han dra nåt så förbenat åt något håll att man nästan trillade. Flera gånger välte han mig ur stolar på utställningar och dylikt. Han hade nog inte fått vara i rummet när det skulle ätas så varje gång vi åt så backade Tjalle hastigt ur rummet och la sig på betryggande avstånd. Det tog ett bra tag innan "vi lärde honom" att tigga vid bordet *ler*

Troligen hade Tjalle haft egen soffa i sitt andra hem för han hade lite åsikter i början om att dela soffa med mig. När han låg i fotändan och jag ville att han skulle hoppa ner så kunde han rätt ljudligt tala om för mig att det skulle jag skita i. Han hann aldrig fatta vad som hände innan han låg på golvet och han behövde aldrig påminnas om vem som bestämde hemma hos mig mer. Efter ett tag så räckte det att man puffade honom lite i baken så gick han ner självmant. Han var verkligen anpassningsbar och efter bara ett år så tänkte man aldrig på att inte bott där från början. Det var bara min dåvarande sambo som han inte riktigt litade på i början - ja alla karlar förresten. Sambon jobbade ju alltid iväg i veckorna så han kom och gick ju lite hela tiden enl Tjalle. Han vågade inte lita på att han alltid kom tillbaka första tiden så det tog lite tid innan han riktigt vågade knyta an till honom. Men de blev riktiga kompisar till slut.

Efter några år så mötte vi av en tillfällighet Tjalles gamla husse i skogen. Först såg jag inte vem det var och kopplade upp alla fyra hundarna men så kände vi igen varandra och han ropade att jag kunde släppa dem. Alla tre tikarna sprang glatt fram och hälsade...Tjalle stod och tryckte bakom mina ben. Än en gång blev jag glad för att det slutade som det gjorde.

Jag gjorde inget speciellt med Tjalle arbetsmässigt - tiden räckte inte till för det och hela första året hos mig skulle han ju dessutom vara i någorlunda stillhet. Men ibland var han med och apporterade. Han var en naturbegåvning och en rätt duktig markör, han hade ett bra sökmönster och var spontan i både upptagen och avlämningarna även om greppet ibland var lite väl hårt. MEN han hade absolut ingen stadga. Man behövde nästan bulta fast honom i backen för att han skulle sitta kvar i skott och kast. Jag orkade knappt hålla honom i koppel ens. Det hade säkert gått att träna bort, men jag kände inte att jag hade orken eller tiden till det då de tre andra var mer vana vid att få jobba. Jag tror nog att Tjalle hade ett gott liv hos oss ändå och det är ju ändå ett rätt aktivt liv att leva i en sån förhållandevis stor flock som det var. Det hände ju jämt något.

Han älskade att simma. Helst tillsammans med mig. Han skulle aldrig riva mig med tassarna av misstag utan simmade lugnt sida vid sida hur länge som helst. Tikarna simmade mer fram och tillbaka mellan stranden och mig men inte Tjalle. Han låg tryggt vid sidan om mig och paddlade hela tiden.

Tjalle var bara 8½ när han blev hastigt sjuk och fick bl a en extrem törst. Alla de vanliga sjukdomarna kollades upp men de hittade inget speciellt konstigt. Han tacklade av fort och de gissade att han hade cancer i antingen binjurarna eller hypofysen. Det var så besvärliga undersökningar för att komma fram till antingen eller - och väldigt dålig prognos för vilket som - så jag bestämde mig för att inte plåga honom mer.

Tjalle är den enda hane jag har haft och därför har han fått en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Han var så mjuk och ändå så stark - så klok och följsam att jag saknar honom fortfarande.