LATISHA -95
Nu har turen kommit till min tredje hund, min lilla clown - Latisha. Eller Sara-Lawrence som hon hette i stamtavlan. Latisha blev aldrig riktigt vuxen då hon i nästan hela sitt liv var yngst i flocken. Jag brukade säga att hon lärde sig praktiskt taget aldrig något men ställde inte heller till med så mycket. Hon bara fanns där bland de andra. Hon gjorde som de andra gjorde eller på ett ungefär iaf. Hon var skälet till att jag tog en kull efter Tamzin. Jag ville ju ha en Tamzin till - fast bättre. Jag hade ju en "snygg-och-dum" (Tamzin) en "ful-och-duktig" (Katitzy) så nu ville jag ju ha en "snygg-och-duktig" Nu är ju hundavel inte fullt så enkel - som tur är - utan hon blev ju en helt egen liten varelse. Hon blev "ful-och-dum" *ler* Allt sagt med en stor glimt i ögat! ;-) Ingen skall tro annat än att jag älskat alla mina hundar. Hon var inte speciellt lik sin mamma de första åren, varken till utseende eller till temperament.
"Vi vill komma ut"
Med Tamzin försökte jag göra det som det stod i alla böcker - spring och göm dig när hunden inte är uppmärksam. Det funkade aldrig med Tamzin...hon var alltid runt fötterna så man hann aldrig. Men med Latisha...ha ha. Ja, där kunde man springa och gömma sig aldrig så mycket. Hon blev inte ett dugg orolig. Hon kom tillbaka när hon kom. Även de gånger jag samlade ihop de andra hundarna och satt och tryckte bak buskar och snår. "Tisha" blev inte rädd i första taget.
Latisha hade en stor favorit i sitt liv. Torpid! En kompis irländska jaktsetter. Han var häftig tyckte Tisha. Han sprang så fort och det imponerade på henne! Torpid var väl inte fullt så imponerad av den lilla svarta skitungen som jämt förföljde honom - men det fick gå. När Latisha var 3-4 månader var vi och gick på Åhusfältet vid Almaån. Det var lågvatten och Latisha kunde vada efter Torpid när han sprang över ån. Så försvann dom. Jag var helt förtvivlad. Min lilla valp. Var femte minut såg man något stort rött...å något mindre svart, fara förbi på den andra strandkanten. Jag fick springa bort till en bro längre bort och gå över för att få tag i henne. Helt orädd och med ögon som glittrade av spänning när jag fick tag i henne...*pustar* Den idoldyrkan satt i hela hennes, och hans liv. Ingen sprang så fort som Torpid. Latisha försökte nog och hon gillade verkligen att tävla i att springa fort. Hon kunde ta sikte på bilar, tåg, hästar etc längre bort och försöka springa fatt. Som tur inte mot fordonen utan parallellt - som tur är oftast en bra bit bort. Men man såg att hon ansträngde sig till sitt yttersta för att vinna, ideligen sneglande åt sidan för att se om hon vann. Man får vara glad för att hon oftast lydde inkallningen trots allt.
Utseendemässigt var hon otroligt välbalanserad. Hon var väldigt elegant men fick inte sin mors vackra huvud. Hon var inte heller lika "framtung" som Tamzin var utan lätt i kroppen utan att vara gänglig. Jag hade valt pappan lite efter Tamzins nackdelar. Jag ville ha lite mer päls (ändå har nog Tamme varit bäst pälsad, dock inte mest) mer bakbensvinklar och mer lugn i arbetet. Tamzin var lite väl het ibland. Men pappa Solo syntes inte alls i Latisha utan hon var ändå mer "mammas tjej" även om de inte var några kopior. Latisha fick mycket mindre päls än båda sina föräldrar och tyvärr även tångbett med en tands underbett (som slogs av rätt snabbt). På grund av sina tänder och sin ofta brist på päls gjorde hon sig inte så bra på utställningar i vuxen ålder. Men som bäst fick hon en 1 i Ökl och blev placerad som R i Skl i Dagstorp. Inofficiellt blev hon dock ofta både BIR och BIG som ung och en gång även BIS-2 på någon lite mindre utställning. Den domaren gillade verkligen henne. Men tyvärr...bettet blev bara värre med tiden. Den avslagna tanden framträdde rätt mycket.
Arbetsmässigt var hon jättekul att jobba med. Aldrig ett knyst och väldigt förig. Inte lika spontan på vilt som de andra hade varit dock och inte sån naturbegåvning som Katitzy. Men helt okey...förutom när det verkligen gällde. Latisha var nog rätt stressig innerst inne men det syntes eller hördes aldrig på henne. Hon satt helt coolt stilla och väntade. Men om det var på prov där dessutom matte var nervös och smittade henne så kunde Latisha ingenting. Hon tog helt slut. Hon som var ett riktigt vattendjur sprang ner till strandkanten och tittade bort mot fågeln i vattnet - och stod kvar där. Så snabbt kan man ta en nolla ibland. Jag startade bara henne en gång officiellt och en gång inofficiellt. Sen fick det vara. Det var på den tiden jag tyckte det var ännu värre att tävla än idag.
Men vi fortsatte ju att jobba hemma och även tillsammans med andra. Då var hon duktig och gillade verkligen att jobba. Varje säsong vi började med vilt fick man dock fjäska lite. Hon var rätt blyg för vilt och jag använde ofta strumpor på fåglarna första gången. Men efter en runda "strumpfåglar" så tog hon vilt som ingenting igen. Hon skulle bara komma över det värsta.
Det var Katitzy och Latisha som jag jobbade mest med. Jag hade oftast båda med mig och det var inga som helst problem. En uppbunden och en som jobbade. Kul och nyttigt.
Om Vincent skall få smyga sig in här med så får det bara vara med en liten tass då. Latisha och Vincent var inget radarpar precis. Vincent bet ofta Tisha lite busigt i benen och det var det värsta hon visste. När han försökte lägga sig hos henne så gick hon helt sonika i väg. Hon tänkte visst inte ställa upp på det. Hon litade inte på honom tillräckligt för att sova tillsammans med honom. Busade ihop gjorde de dock ibland.
De sista åren jag hade alla fyra hundarna (den fjärde, Latishas bror kommer snart) tog vi massor av bilder under en vår. Så glad jag är för dem fortfarande! Jag visste ju inte heller att det inte var så många år kvar med alla fyra. För att hitta Latisha på bilderna är det lättast att kolla den med längst tunga ;-) Hon var alltid varm och jag var länge orolig för att hon hade hjärtfel som en kullbroder hade. Men det var starkt och fint. Hon gillade inte värme bara och blev flämtig fort. Men visst är tungan ovanligt lång? :-)
Latisha och de andra tre hade jag ju ihop med min fd sambo och när vi separerade åkte de mellan oss. Varannan helg och en vecka på sommaren och på vintern *ler* Som vilka ungar som helst. Det var inga problem för hundarna heller. De åkte glatt iväg och kom lika glatt tillbaka. Katten, Vincent, ville dock inte åka iväg så han sprang och gömde sig när exet kom så det slutade vi med. När Latisha blev ensam kvar i flocken (fy vad där försvann hundar för mig under några få år :-( så skaffade jag ju mig Shiva rätt snabbt. Då blev Latisha helt plötsligt en helt annan hund! OM jag inte sett likheterna med hennes mamma innan så gjorde jag det verkligen då. Hon BLEV Tamzin på något sätt. Tisha som alltid varit barnslig och busig blev en sådan "tant" på en enda gång. Det låg ett moderligt skimmer över henne sen Shiva kom. Värdig och uppfostrande blev hon och jag kallade henne ofta för sin mammas namn helt omedvetet - det var till och med så hon accepterade att både Shiva och Vincent sov hos henne till slut.
En "kul grej" med Latisha var att hon lärde sig aldrig säga till när hon ville in eller ut. Det fanns ju alltid någon annan som gjorde det till henne. Tamzin skällde alltid ett kort skall när hon ville in och Katitzy gick alltid upp med tassarna på fönsterblecket på altandörren så man hörde henne. Men Latisha sa aldrig något utan åkte alltid snålskjuts in med någon annan. Så när hon blev själv så kommer jag ihåg en gång när jag glömde henne ute i regnet. Jag satt ändå vid datorn precis brevid dörren. Jag tänkte efter en god stund att det var längesedan jag såg hunden och tittade tillslut ut... Där satt älsklingen med regnet drypande i pälsen. Helt tyst och väntade på att dörren skulle öppnas. *ler* Lilla pluttan. :-)
Hon blev rätt "stabbig" och lite koffert-liknande med åren - men så blir det väl ofta. Tyvärr fick hon oxå problem med korsbanden i knät som sin mamma och flera av syskonen. Det var inga bra senor och ligament i den kullen. När ena korsbanden i ena knät gick så blev hon inte så handikappad. Å de har ju inte ont som tur är. Men jag opererade dock inte henne som jag gjorde med hennes mamma. Hon blev ju bara sämre efter operationen.
Men när hon blev av med ett korsband även i andra knät så blev det jobbigt för henne. Då hade jag ju även skaffat Shiva så hon blev ofta knuffad när de skulle springa ut tillsammans och Latisha stöp allt som oftast som en fura. Hon kunde ju inte parera och hålla balansen. Det var ju väldigt generande och pinsamt för henne och tillslut blev det ohållbart att ha det så. Hade jag haft henne som ensamhund hade hon nog kunnat hänga med ett halvår till kanske men det gick ju inte att dela dem heller. Men jag är glad för att hon fick vara med så länge så hon hann uppfostra Shiva ordentligt.
Dagens Lindström:
Vilka härliga bilder på alla dina 4 hundar. Kul också att se Shiva som valp!
Va roligt det är att läsa om dina tidigare hundar. Vilken personlighet! Och vilken tunga! Snacka om lång :)
Superkul att läsa om hur dina tidigare hundar varit, superfina bilder oxå.
Kan nog hålla med om att tungan är väldigt lång. Min mammas flatte ligger inte långt efter tror jag, skall se om jag har någon bild på honom som jag kan skicka till dig.
Ha en bra vecka!
