Shiva o Vittra

Nu tänkte jag börja med en "serie" där jag berättar om mina gamla hundar. Min första flat, Tamzin, köpte jag både rätt välplanerat och tokigt spontant. Jag tillbringade några timmar på biblioteket för att läsa om de olika raserna (vad man nu kan läsa sig till där) och kom så småningom fram till att flat skulle det bli. Mina föräldrar hade två golden och jag gillade storleken och deras mjukhet och att de var så glada för allt och alla, men saknade fart och energi, framförallt när de blev vuxna. Promenadlimpor ville jag inte ha. Jag tycker nog att flatten överensstämde väl med det jag önskade. Jag hade en fantasi om att jag skulle "bo" nere på Brukshundklubben med den nya hunden men ack så annorlunda det skulle bli *ler*.

Jag ringde till SKK och kollade vilka kennlar det fanns och ringde runt lite. Jag fastnade väl för ett par kennlar men de skulle inte ha några valpar just då. Jag var så sugen på en valp så jag gick och köpte ett valphalsband innan jag ens visste om och när valpen skulle komma ;-)

Så ringde en kompis en dag och sa att hon sett en annons i dagstidningen om flatvalpar. Vi körde dit och skulle "titta" - ja ni förstår nog hur det gick ;-). Kenneln, som väl var den mest beryktade i Skåne då, hade två kullar med knappt en veckas mellanrum. Samma pappa och tikarna var kullsystrar.... Tio valpar i varje kull har jag för mig och bara några sålda. Jag hade innan jag åkt dit bestämt att jag skulle ha den största tiken i den yngsta kullen vad nu det var för idioti att välja valp *skrattar*. Men vad jag skulle gått efter annars visste jag ju inte. Nåväl, jag kom hem med min älskade Tamzin som i stamtavlan hette Pengwins (jo felstavat) Fanta. Mamman hette Peppsie och jag tänkte glatt att om hon någon gång fick en son skulle han få heta Coca Cola (så blev det ju nu inte som tur var - de fick mycket bättre namn ;-)

Jag fick lida lite för den dåliga kennel hon kom ifrån men jag tycker fortfarande inte att valpköpare skall lastas för vad en kennel gör. Men så var det. Inte heller blev det bättre av att kenneln döpte YTTERLIGARE en valp till Fanta, som de dessutom behöll själv och avlade vidare på incestuöst med sin egen pappa. Många trodde nog att det var min Fanta som det handlade om. Jag fick till och med ett samtal en gång från någon från flatklubben som ifrågasatte detta och när hon fick klart för sig hur det var, ville att jag skulle dementera det skriftligen i vårt lilla klubb-blad "Skvaller i Ankdammen" som den hette då. Men jag brydde mig inte så mycket att jag tyckte det var lönt.

Min kompis hade några månader före mig köpt en Irländsk setter av jakttyp och hon var intresserad av utställningar. Så vi åkte iväg med dessa valpar och Torpid, hennes hanvalp, gick så klart inte så bra då han var väldigt liten och smidig. Jag var inte så intresserad av att ställa ut MEN eftersom det gick väldigt bra för Tamzin när vi var ute så tändes intresset verkligen. Jag ställde ut henne avigt och rätt på varje liten obskyr brukshundklubbs utställning. Å det gick nästan alltid bra. Det gick inte fullt lika enkelt så klart att ställa ut henne officiellt. Men jag kollade på flatdata och hon var utställd 25 ggr officiellt och inte en endaste 2:a. Trots att jag inte kunde mycket om utställning. Tamzin gick ofta passgång i ringen och jag sprang glatt vidare *ler* Men fem Ck tog vi varav tre som 2:a i Skl. Tre hundar ifrån att vara fullcertad alltså. I dagens konkurrens hade det inte blivit så men hade jag haft den kunskapen jag har idag så skulle hon varit fullcertad då.

Brukshundklubben blev jag rätt snabbt varse om att det inte var något för mig. Millimetrar och sekunder kändes för futtigt. Men när Tamzin blev BIM på skåneflatshowen -92 (domare den gången var Vittras pappas uppfödare Christian B Søndergaard)   så blev jag "uppmanad" av en annan utställare att jag skulle börja jaktträna med henne. Hon tyckte hon var så snygg att hon tyckte vi skulle satsa på att bli SUCH och då behövdes jaktmeriten. (Tamzin blev även BIR och således BIS på flatshowen som veteran -98; domare den gången var Charlotte Sundel- Ericsson)

Sagt och gjort så började jag träna apportering uppe i Broby hos dåvarande ordförande i skånesektionen Peder Pedersen. Detta var jättekul och jaktträningen är det som jag har sysselsatt mina hundar med även senare. Tamzin blev dock ingen riktig stjärna då hon var nästan 3 år innan jag började träna henne. Men jag är riktigt nyfiken hur det hade varit om jag hade börjat när hon var liten valp. Ett 3:e pris på två starter i Nkl tog hon dock. Jag avskydde ännu mer då än nu att tävla så det fick vara nog efter de två starterna. Men intresset att träna apportering blev så stort att jag bestämde mig för att skaffa en till...denna gång en brun skönhet från norrland. Men det får bli nästa historia.

Jag tränade även spår och sök (människosök) med henne och när hon var dräktig tog vi det lite lugnt och tränade till räddningshund *ler* Allt dock utan att tävla i. När vi skulle vara på Revingehed och träna i ruiner var jag på bröllop och Tamzin fick följa med en kompis dit istället. För så var Tamme - hon trivdes med vem som helst och inte så mattebunden som de jag har nu. Hon var däremot rätt revirtänkande så på tex utställningar ville hon ogärna ha besök på sitt område (typ sin fäll). Då sa hon ifrån. Men hon älskade ungar, hundar och katter. Vincent, min fd katt sov ofta på hennes mage med huvudet utstickande från hennes ljumske. Några exempel på hur det kunde se ut:

"Mamma-Tamzin"

 

Tamzin fick en kull valpar med Elvelege Fidelio, en hane som Ragnhild Uhlin tagit in från England. 9 st blev det trots att utraljudet sagt 5.... Blev en liten överaskning. Men hon klarade dem alla fint.

Det ser ut som om det kittlas - eller hur?

Kullen blev mycket trevlig och jag hade sån tur att jag kunde sälja två av valparna till träningskompisar och den ena behöll jag ju själv - Latisha. Hon var ju själva skälet till att kullen blev till. Tyvärr fick en av valparna hjärtfel men levde upp till hög ålder ändå. (Ägarna till den valpen köpte förresten en bror till Vittra i fjol *ler*) En hane, Tjalle, kom tillbaka när han var drygt tre och om honom kommer jag att skriva om längre fram.

Tamzin med sin dotter Latisha på gräsmattan i motljus -95
när de andra valparna åkt till sina hem

Här kommer lite fler bilder i kavalkad:

En skön trio. Från vänster Latisha, Tamzin och Katitzy

Här ser man nästan så mild och god hon var. Hon utstrålar riktigt vänlighet!
Hon är nog den mest sociala och kärleksfulla hund jag haft - utan att bli för intensiv!

.

En bild som togs till ett vandringspris för "bästa veteran" på flatshowen något år.