KATITZY -93



Så kommer turen till "lilla" Katitzy då. Så särskilt liten var hon inte utan hon var en rätt redig tös som alltid uppförde sig med viss grace. Hon var vår lilla prinsessa men med nog så mycket humör ibland. När jag skulle skaffa hund nummer två gick jag betydligt mer noggrant tillväga än med första. Jag läste stamtavlor och resultatlistor minutiöst. Å det skulle bli en brun! Så var det bestämt. Jag hittade tillslut en lämplig kombination - i Piteå *ler* Det var mellan Flatham's Teskedsgumma och O'Flanagans Ostgotika. Nu blev där tyvärr bara en brun - och det var en hane så det bidde inget där.


Men Gunilla tipsade om att där var nog kvar bruna tikar på O'Flanagan där den pappa jag hade valt var den kullens morfar. Det fanns det och de var dessutom en månad äldre så jag slapp vänta så länge och kenneln låg dessutom hela 20 mil närmare ;-) Så det var till att få valpen beskriven så mycket som möjligt av Eva-Lis per telefon och där fanns två att välja mellan. Den ena hade ett vitt bröstmärke men var enligt E-L ändå den snyggaste. "Jakt-diamant" kallades den fläcken sa hon *hehe* Nåväl, jag flög upp till Umeå och valparna var ju bedååårande så klart.

På Kennel O'Flanagan


Men tikvalparna var varandras motsatser. Helst skulle jag ha valt hanvalpen som var kvar. Han var bäst så klart både utseendemässigt och till temperamentet.  Men se han var inte till salu. Han blev ju sedermera NORDUCH INTUCH O'Flanagan Dances With Wolfes  "Sigge" Han var snubblande nära att även bli SJCH då han hade två ettor i ekl och godkänd på praktiskt jaktprov. Men han saknade sista lilla ettan ( men hade fem tvåor) Han tävlade även med framgång i viltspår och lydnad.



När vi mellanlandade på Arlanda

Första kissen i Skåne (på Everöds flygplats)

Men honom blev det givetvis inte - jag skulle ju ha en tik. Katitzy var lite tillbakadragen men inte skygg alls. Hon såg väldigt bra ut förutom den lilla fläcken. Den andra tiken var väldigt tilltalande temperamentsmässigt och ville hela tiden upp i knäet som om hon sa "ta mig" "ta mig" Men hon hade kroksvans och hade nog inte alls gått att ställa ut henne. Det blev alltså tiken med fläcken. Hon fick dessutom ett väldigt passande namn visade det sig - O'Flanagan Smile A Lot ... Se bilden under så förstår ni ;-)





Hon skrattade alltid när man kom hem och till alla som hon trodde hon kunde flörta in sig hos. Troligen var det genom henne som de andra började skratta för Tamzin hade inte gjort det tidigare men började sen hon också. På bild ser Katitzy dock nästan farligt ut men såg man resten av kroppen som viftade så förstod man att hon var glad och bara fjäskade.




Tamzin och Katitzy fann varandra från början så klart och Katitzy ville ofta vara nära nära... Tamzin hade inget emot det och fann sig i alla möjliga konstiga ställningar :-)

Mycket närmare kan man inte komma *ler*


Katitzy gick rätt bra på utställningar som valp och vi var runt på lite olika utställningar. Kommer bland annat ihåg Malmös Gåsavalpen (16 valpar) där hon stod BIM efter Almanza Something To Talk About som blev BIR.  När hon var 8 månader var vi på en valputställning i SSRK:s regi i Halmstad och då blev hon BIR med slutkommentaren på kritiklappen "Ta väl vara på denna tik" i bedömningen. Annars blev hon inte någon större stjärna som vuxen då hon blev extremt trång fram. Man kunde inte få in en knuten näve mellan frambenen när hon stod upp. Lite trist för hon såg helt okey ut annars.




Desto bättre gick det i skogen. Hon var en dröm att jobba med. En liten teaterapa dock som lurade mig rätt många år med att hon var väldigt vek. Icke hon var. Hon spelade vek för att hon tyckte det var mest praktiskt. Då fick hon göra som hon ville. Å hon lyckades alltid med det hon företog sig med - på hennes sätt. Hon kunde mycket väl titta bort vid markeringar - för det var roligare att söka. Dirigering?!?! Näe - det är ju fusk! Hon ville inte veta var de var. Inte förrän hon var helt slut och var utan nya uppslag gick det att få kontakt och dirigera henne. Jag kan ju i ärlighetens namn säga att jag inte la ner så mycket energi på det heller. Men det som var hennes stora tillgångar var att hon var en naturbegåvning som sökhund, hon hade en utomordentlig näsa och ett bra sökmönster men framförallt - hennes av och på knapp fungerade alltid! Om hon inte skulle jobba så slappnade hon av. Hon kunde visst markera andras apporter men stressade aldrig upp sig. Men om någon annan hund missade sin markering kunde Katitzy gå direkt ut och hämta den. Men hon satt inte och laddade upp. Så var hon i alla situationer.

Syns det att jag håller en ostbåge strax utanför bild? ;-)


Jag kommer ihåg på ovannämda utställning i Halmstad. Först när vi väntade på att få gå in i ringen så behövde jag gå på toa. Jag bad kvinnan bredvid mig att hålla i henne medan jag gick iväg. Hon sa sen att Katitzy sovit hela tiden jag var borta. Hon märkte inte ens att jag var borta. Jag kunde lagt kopplet och sagt "stanna" och hon hade legat kvar. Hon la sig även ner i ringen i ledet då hon tyckte det tog för lång tid. Bara snurrade ihop sig som en kanelsnäcka i torven och vilade sig. Hon var alltid helt ointresserad av andra okända hundar. Väldigt bekvämt men inte speciellt flat-likt.


Fler lockar Lena & Sara ;-) Måste skamfullt säga att jag höll fast vid mina -80 tals lockar hela -90 talet oxå *skäms*

På valpkurserna så kunde man redan från början sätta henne på planen medan de andra valparna flängde runt då hon inte var intresserad av dem. Inte rädd alls, men ointresserad. Flockens hundar och vänner och bekantas hundar som hon träffade ofta lekte hon däremot hur bra som helst med. Men hon var svårflörtad för nya bekantskaper. Å påträngande hanar gjorde sig icke besvär. Hon lyfte lite svagt på ena läppen och de skingrade sig på några tiondelssekunder.




 

Det finns mycket att berätta från ett hunds liv men det går ju inte att få med ens hälften. Det som kännetecknade henne var nog hennes jaktliga styrka och hennes reservering. Tyvärr var hon även rätt skarp. En hund (Tamzin) och en katt (Vincent) fick vi lov att sy ihop. Jag var helt olycklig och visste inte hur och varför det blev så. Det gick i perioder. Jag började titta på mönster i när hon var sur och såg att det alltid var månaden innan hon skulle börja löpa. Kanske någon form av hund-PMS?  Jag kastrerade henne och beteendet försvann. Jag önskar att jag kommit på det tidigare för då hade jag kunnat "ta till mig" henne bättre och på ett bättre sätt. Jag kände mig ofta orättvis mot henne men jag gillade inte skärpan alls.


Det var inte bara Tamme som Vincent kunde sova hos - men detta tillhörde inte "varjedag" stället







En annan sak som bara måste berättas är hennes förhållande med Vincent. De var verkligen ett radarpar. Om Vincent gick till Tamzin för att mysa så gick han till Katitzy för att busa. De lekte helt ohämmat. Med Katitzys skärpa så var jag rädd ibland när han bars omkring i munnen på henne eller låg med hela huvudet i munnen, men det hände aldrig något i de situationerna. Katitzy var ju apporteringstokig även inomhus och det visste Vincent. Han hoppade upp på skåp och hyllor och puttade ut saker till kanten - å vips så föll där ner något och Katitzy kastade sig fram (även om hon just sovit) och apporterade det som föll. Vincent slutade aldrig att roas av att han kunde styra henne så. Han visste att hon triggades av själva ljudet av att asa sakerna fram till kanten. Den leken lekte de varje dag. Matte var inte fullt så road för alla saker höll ju inte! Vincent smög ofta på Katitzy också och hoppade fram bakom dörrar och möbler och smällde till henne på rumpan - och hon gav genast igen och la honom på rygg och morrade och "bet" honom på magen och över halsen - å Vincent njöt hela tiden och spann! Första gångerna fick man ju hjärtat i halsgropen för att det lät så men de hade full koll och hade lika roligt båda två. När Katitzy slutade, hoppade Vincent på henne igen - så höll de på.


Katitzy på sin älskade ö i Stockholmsskärgård - hundarnas paradis








Katitzy är den enda hund (och katt) som jag inte själv bestämde precis när tiden "var ute". Hon hann inte ens bli 9. Ett en månad innan 9 årsdagen blev hon hostig och tungandad och det konstaterades på djursjukhuset att hon var hjärtinkompenserad och vätskefylld i lungorna. Tyvärr klarade hon inte av det och gick bort på djursjukhuset. Jag som var övertygad om att hon skulle bli äldst! Hon var lika barnslig sista veckorna och lika spänstig i steget som när hon var liten. Det fanns ingenting som förutspådde detta och det kom verkligen som en chock. Hon som aldrig gav sig, fick ge upp allt för tidigt till sist.





Dagens Lindström:


Kommentarer
Postat av: Helene & Wallander

Ännu en fin berättelse om en fin hund. Snacka om att Vincent visste var han hade Katitzy.

2008-05-06 @ 22:37:44
Postat av: Helene & Wallander

GRATTIS på namnsdagen!

2008-05-07 @ 09:54:00
Postat av: Mia

Tänk det finns fler än mig som håller reda namnsdagar! Grattis Carina!!



Kul att läsa om dina hundar! En mycket god ide att ha ett tema på bloggen om dina hundar! Vi får snart ta en runda tycker både jag o Viggo. Kanske ska träna lite vatten inför dubbelarrangemanget?

2008-05-07 @ 13:55:32
Postat av: Carina

Ja det var väldigt! Jag som inte ens firar födelsedagar. Man får tacka niger djupt

2008-05-07 @ 15:30:01
Postat av: Maria & Meia

Va kul det är att läsa om dina vovvsingar! Fortsätt skriv.

2008-05-08 @ 08:11:46
URL: http://www.eng-johnsson.se
Postat av: Kia

Hej!

Gud vad fint du skriver om dina gamlisar.Jag kommer ihåg dig i Tamzin på Flatshowen i Alnarpsparken för tusen år sedan.Kommer också ihåg Katitzi.Det är bara vi som blir yngre o yngre.Konstigt.

Kia

2008-05-08 @ 10:00:41
URL: http://www.kennelspaderdamens.se
Postat av: Anna

Härligt att få bli påmind om dina fantastiska hundar!

2008-05-08 @ 22:15:41

Lämna fotspår här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0