Shiva o Vittra

Igår var det en annorlunda måndag. Fortfarande semester så det var skönt. Min systerdotter fyllde 9 år så hon fick ju gratuleras. Kaffe, kakor och tårta åkte ner i med välbehag.

Födelsedagsbarnet i knäet på farmor och med ett kusinbarn i sitt eget knä

Jag fick avsluta från kalaset lite tidigare än de andra då vi skulle åka ner till Pärup på stadgekurs. Det blåste en hel del och de hade ju varnat för storm men jag kollade på SMHI:s karta på nätet och det skulle nästan inte alls blåsa i Hörbytrakten ?!?!?!? Det gjorde det! Jag hade beslutat mig för att försöka gå med båda hundarna samtidigt då det ju är då man behöver stadgan mest. Jag hade förankrat det med Marie innan så hon visste om det. Påklädda till tänderna träffades vi, Helene & Wallander, Lisa & Matilda o Dorran, Lena & Guinness, Mattias & hans unga tik, Cia med man & en ung tik och jag med både Shiva och Vittra. Vi såg ut som ur en katalog för regnkläder för aktiva friluftsmänniskor. Vilket vi förmodligen är. Nåväl. Under rätt vidriga väderförhållande så genomförde vi vår kurs. Vi provade med massor av spännande saker och övningar som jag aldrig provat innan. Men vi började med "vanlig" fotgående och stadgeträning. Vi skulle gå "följ mej" bort till deras träningsplan, gå zic-zac mellan hundekipagen, krypa under elstängsel (nåja de andra hukade sig väl under men jag fick krypa) och stannade runt kaninburen vi stod vid sist oxå. Jag tog inte ut kameran i busvädret så tyvärr blev det inga bilder från våra eskapader. Vittra var ju "van vid" kaninburen och satt helt fast. Shiva däremot tyckte det var väldigt spännande och försökte nosa lite på dem. Hon reste sig även från sittande då Marie tryckte fram dem så det blev lite liv och rörelse där inne.

Sen var det kast med bollar och dummy. Saker ven över dem och framför dem. Vi gjorde inkallningsövningar mot varandra och där tjuvade Vittra två gånger. Hon såg inte ut att ha självförtroende nog att sitta kvar när matte gick. Konstigt ändå för Shiva satt ju bredvid. Hon satt fast iaf. Efter inkallningsövningarna kastades det lite bollar och dummies igen. Nu skulle förarna gå och hämta en sak och de som tog bollar fick gå med Marie och vi som tog annat gick iväg med Tonie och skulle skjuta med luftgevär. Jag kan säga att jag aldrig har skjutit något i hela mitt liv! Jag visste inte hur man skulle göra. Men mina medkompanjoner hade inte heller någon skjutvana även om Helen satte alla sina tre skott på tavlan. Jag såg inte först alls i kikarsiktet utan bara en liten grön prick *ler* Det var den gröna naturen jag såg. Första skottet sköt jag bara av. Men sen jag tittade närmare i siktet så såg jag krysset alla pratade om och satte andra skottet på tavlan. Meningen med övningen var ju att hundarna skulle sitta stilla bredvid eller bakom föraren som sköt. Här blev det lite villervalla och jag tappade humöret en gång då båda reste sig och stod upp när någon annan sköt, Shiva försökte kika förbi dem och kollade om något föll i gevärets riktning. Så långt har hon fattat. Men Shiva reagerade väldigt underligt vid denna stationen. Hon tappade svansen helt! Hon som brukar vara väldigt "skottkåt" blev konstigt nog väldigt sänkt vid dessa skott. Jag trodde först hon fått vattensvans då det är den enda gången som jag sett detta tidigare. Shivas svans står alltid rakt bak annars. Vittras svans är hängande när hon är avslappnad men aldrig Shivas. Efter skotten fick de apportera en kanindummy som var så stor (grov) att Vittra hade stora problem med att få in den i munnen. Hon har ju så kort nos att munnen inte riktigt räckte till. Sen när hon väl tryckt in den fick vi knappt ut den igen. Den hade nästan fastnat :-)

Vi bytte grupp och så fick vi gå med Marie och skjuta duvor. Vi fick lämna hundarna i lite högt gräs på "stanna kvar" medan vi skulle hjälpa Marie att få upp ett gömsle som hela tiden blåste ner. Men jag fick offra min regncapes skärp (dvs ett retrieverkoppel ;-) annars blåste regncapen bara upp) och så fick vi fason på den. Sen placerades hundarna bakom gömslet och Shiva fattade direkt att här måste man hålla koll. Hon stack ut huvudet under gömslet så hon skulle se vad som hände på andra sidan. Vi la ut bulvaner (låtsas duvor) för att locka fram fåglarna (det var ju väldigt mycket duvor ute i stormen ;-) och Marie sköt och fick "fåglar" kastade en bit bort. Vittra blev lite låg av dessa skotten så hon fick börja apportera. Hon sprang glatt ut och kollade på två tre bulvaner men förkastade dem snabbt och hittade en dummy med fjädrar på. Sen fick vi apportera en efter en och när Shiva skulle apportera så släppte jag ut henne under gömslet som om det varit jakt på riktigt. Shiva gjorde en lite slarvig avlämning som Marie trodde berodde på att Vittra tryckte henne lite men jag tror det mest var slarv av oss båda. Annars var de förvånansvärt tysta båda hundarna, enstaka tysta pip som jag inte ens kan säga vem av dem så gjorde.

Vi avslutade med en walk-up där det sköts och kastades hej vilt. Även här var mina hundar konstigt nog tysta. Vi apporterade inte först utan förflyttade linjen och mer skott och kast kom. När det var dags att apportera började Guinness. Efter en kanon apportering av honom var det Vittras tur. Hon roade de andra med att lämna av backandes in till mig säkert 10- 15 meter. Ser säkert lite kul ut men jag gillar inte att hon gör så då jag vet att det är för att hon inte vill lämna av egentligen. Men lydig som hon är så kommer hon in med den. Marie trodde att det var för att hon ville hålla koll på fältet samtidigt och inte lämna fältet ryggen. Hon gör det bara när hon är rätt het iaf.

Marie i bygdegården under reflektionstiden

När det var dags för Shiva att apportera lämnade jag Vittra till Tonie och nu kom kvällens första ordentliga pipande. Vittra ville visst inte lämna matte och låta Shiva apportera men när jag hörde det gnället och pipandet blev jag ändå glad. Det påminde mig om hur TYSTA de varit bägge två hela kvällen för övrigt! Det var en otrolig skillnad. Shiva apporterade sin dummy (tog tid innan hon hitta den faktiskt) och sen gick vi i ledet och förarna skulle plocka upp resterande. Sen avslutade vi och gick in i bygdegården och fikade och reflekterade. Det är verkligen nyttigt att tänka igenom vad som hänt. Mina hundar var lugnare än jag förväntade mig, blev konstigt tryckta av skotten men mer föriga än jag trodde de skulle vara. En nyttig och givande kväll. MEN - hur korkad kan man vara och ge sig ut en sån här kväll??

Trötta, nöjda och blöta under fika och reflektion

När vi skulle bege oss hem så var det nog inte bara jag som var lite orolig för stormen. På träningen var det mer ett praktiskt problem, man hörde och såg knappt inget, men att köra hem i det vädret var inget kul. Jag funderade mycket över vilka vägar jag skulle välja men hamnade ändå på småvägarna av någon anledning. Det blåste som f_n och kvistar och löv låg tjockt på vägarna. När jag var ungefär halvvägs såg jag en skylt "Rum och frukost" och funderade faktiskt lite om jag skulle stanna. Men man vill ju hem. Några kilometer längre fram låg första trädet.... Ett stort träd rätt över vägen. En bil var redan där och vi gick ut tillsammans för att se om vi kunde flytta det. Under tiden vi kämpade med trädet kom tre bilar till på rätt kort tid. Men vi klarade inte av att rubba trädet utan fick bryta av de grenar vi orkade och fick på så vis rent en och en halv meter av vägbanan. Mina byxor trasades sönder av grenar och när en gren brast så trillade jag rätt illa så jag tappade luften helt. Jag slog i mitt ena knä så nu är jag väldigt halt idag. Jag hade ont från stortån till skinkan i natt när jag kom hem. Det tog en bra stund innan jag fick luften tillbaka och kunde resa mig där ute. Men det gick iaf att komma förbi trädet sen genom att köra rätt långt ut i diket. En bit längre fram fick jag stanna igen, men då var det bara en mindre en som låg i vägen. Många andra träd låg nere men där hade någon redan fått bort dem med motorsåg eller så var ena körbanan fri så det gick att runda dem. Hur korkad får man vara att ge sig ut i sånt väder??? När jag kom ut på 23:an så gick det lite bättre. Men jag vågade ändå inte köra så fort men blev glad varje gång jag mötte en lastbil - för då var ju vägen fri iaf när den kört genom.

Jag var nog lite skärrad när jag kom hem men ringde mina föräldrar (som ringt flera gånger under kvällen men mobilen låg glömd i bilen) och sa att jag var hemma. Hundarna fick sova i sovrummet i natt och när jag somnade låg jag sked med Vittra ;-) Hon tyckte det var jättemysigt!  Hoppas verkligen ni andra oxå kom hem ordentligt och utan allt för mycket strapatser. Tänker mest på Lisa som dessutom skulle till kusten. Ja även de andra bor ju mer kustnära än jag gör. Men förhoppningsvis var där inte så mycket träd som kunde trilla.

Dagens Lindström: