Moster Siw 64 år
Igår blev det ingen träning då Siw i Porrarp fyllde år. Hennes goda mat skall det mycket till för att missa. Även om det kändes lite konstigt att hoppa över söndagsträningen. Vi kommer dessutom även hoppa över nästa gång då vi skall till Kennel Meitas och träna fotgående och stadga då. Shiva lider nog inte så mycket för det just nu då hon är lite hängig. Jag satt igår och funderade på olika symptom hon hade - mest trötthet - men sen kändes mitt resonemang väldigt bekant. Hade hon haft mycket fästingar? Någon hälta etc... så kom jag på mig själv att så funderade jag varje gång Shiva precis löpt. Hon kommer alltid in i en iofs väldigt behaglig sinnesstämning där jag alternerar i tankarna om hon blivit vuxen eller är sjuk. Men hon blir alltid skendräktig eller har en efterlöpsperiod där hon går ner i varv väldigt påtagligt. Skönt men otypiskt för hennes vanliga temperament. Men tur att hon inte är sjuk.
I Porrarp är det alltid stortkalas och så även i år. Vi åt en lunch bestående av tre olika sorters lax, ugnsbakad, kokt och rökt. Nypotatis och massa goda såser och röror och en god sallad och kokta grönsaker. Man äter ju som om man aldrig sett mat innan. Efter maten fick vi gå en runda med hundarna. Jag tog mina och min kusin Anette och hennes barn tog Tees så "di gamle" fick vila lite efter maten.
Jag trodde mättheten skulle lindras efter vår lilla runda men det gjorde det inte. ÄNDÅ fortsatte vi att vräka i oss flera timmar till *ler* Efterrätten var jordgubbar, persikor, päron, melon med glass och grädde. Sånt slinker ju ändå ner på något sätt. Men här skulle man ju slutat. Men icke. Efter ett tag var det ju dags för kaffe och kakor. Alla smakade jag inte på men troligen de flesta. Allt såg ju så gott ut.
Sen ovan på det var det tårta...eller tårtor! Men tack och lov tog jag bara av den ena. Men Siw skar upp en betydligt större bit än vad som var lämpligt. Det kändes som man fick vika sig dubbelt när vi satte oss i bilen för att köra hem. Jag får lägga upp en bättre plan nästa år...då fyller hon 65!
Jubilaren själv
Dagens Lindström:
Sen uppdatering
Sååå roligt de hade efter att Vittra fått blåsa upp sig lite vid första mötet.
Hon vill helst inte lämna sin utpost.
Dagens Lindström:
Ha en trevlig midsommar alla!!!
Lite Lindström:
Helgens träningar
Kia i kaffepausen. Kolla Maries nya valpis till vänster
Marie försöker förklara för oss "trögbollar"
Men det som Marie var tydligast med - och som jag tillslut fattade - var att det är inte bara korrigeringarna som kommer fel ibland. Berömmet kommer nästan alltid fel! Man skall ju vara så snäll och glad jämt. *suck* Efter en hyfsad korrigering så förstör jag ju alltid den direkt med att berömma i sekunden efter. Hunden hinner ju aldrig känna sig korrigerad. Marie menar att den kan gott gå och känna sig lite skamsen ett tag när den gjort fel. Men det hinner oftast inte mina hundar *suck* Och fast man fattade det mentalt så var det SÅ svårt att låta bli. Det är precis som det sitter i ryggmärgen! Men jag var ju i gott sällskap *ler* Man såg ju tydligt hur de andra berömde likt förbannat. Så gjorde man likadant direkt efter *skrattar* Där har vi något att träna på - verkligen. Nyttigt som sagt. Jag provade redan i morse på fotgåendet på båda samtidigt och Vittra gick snyggt vid sidan och Shiva faktiskt bakom! Kul.
Bättre fly än illa fäkta? *ler*
Får tänka på allt vi lärde oss nu i sommar. Framförallt att inte ge oss ut och börja kasta dummies direkt när vi träffas utan kanske börjar att fika eller iaf sitta ner och diskutera vad som skall göras. Så förväntan inte blir så hög i fortsättningen. Oftast vill de ju ha en explosion av aktivitet direkt. Men så får det inte bli i fortsättningen.
Söndag:
Idag var det söndagsträning som vanligt. Vi var hos Annalena och Scilla och hon hade hämtat en ny familjemedlem igår...såå söt! Det skall bli en älghund och kanske även gris och björn *ler* Men björnarna lyser ju med sin frånvaro här nere. Det var en söt liten krabat som nog inte är så vek som Annalena tror. Det är nog bara första timmarna i ny miljö. Hon utmanade redan Scilla som hade ett härligt köttben rätt bra på en valps vis. Det märks att hon skall skalla oxå :-) Bedårande! Jag tog ut en vildsvinsdummy så hon fick kolla in vad hon skall jaga senare i livet.
Den luktar skumt...
Idag gick där kor i hagen som vi var i sist så Annalena hade planerat nya övningar på annan mark. Lite likt de övningar som vi gjorde sist men lite mer avancerade. Dock en nedslagsplats för allt som hände i dag som var lite lättare än den förra helgen. En dunge som var öppen och "enkel". Därifrån var det två linjer som var utmärkta med vimplar - en för markeringsövningar och en för linjetagsövningar. Båda gick över ett hyfsat torrlagt dike. (de delarna som inte var torrlagda vet jag precis var de är) Vi började med markeringarna. Samma som sist. Man började vid den närmsta vimpeln och fick en markering...sen backade till nummer två och så vidare. Sista markeringen var ca 120 meter! Shiva och de andra fixade det utan problem. Mycket bra övning för att tänja på gränserna.
Duktiga passiva hundar innan träningen börjar
Sen gjorde vi linjetagen. Vi la själva ut apporterna tillsammans med hunden och vi fick forcera diket ännu en gång. Jag fegade faktiskt ( och det var bra visade det sig) och startade vid den näst sista vimpeln istället för den sista. Shiva har inte kommit så långt som de andra. Första och andra apporten var inga problem men vid tredje så vek hon av. Jag kallade in (efter ett misslyckat stoppförsök) och gick fram en vimpel innan jag skickade. Då satte hon den och gick över diket och kom in med den tredje. Innan jag skickade på den fjärde gick jag ett par steg fram bara och skickade. Shiva sprang rakt mot den näst sista vimpeln (som hon hämtat) och tvekade lite men gick sen rakt mot den sista! Skit nöjd faktiskt. Det var ändå rätt långt linjetag och det gick ju lite tid mellan utläggandet och apporteringen. Men det syntes riktigt när Shiva kom ihåg den...precis som hon sa högt "..ja just ja.." de andra hundarna gick ju spikrakt och snyggt vid varje apport så klart och de hämtade ju in fem stycken.
Sen höll vi fika och vi saknade Olli som brukar säga till när det är dags. Jag höll på att hungra ihjäl innan det blev fika. Olli du måste komma nästa gång!
delen av träningen - uppbunden en bit bakom oss.
Inga problem - eller hur? =)
Dubbelmarkeringen i par
Sista övningen var en utökning av markeringsövningen. Vi startade i par och fick en dubbelmarkering. Ena hunden hämtade ena och den andra hunden den andra...låter enkelt men den sista hunden fick ju försöka komma ihåg bägge markeringarna och förstå vilken den första hunden hämtat. Gossarna hade lite problem med detta men Scilla och Shiva löste det bra. När de hämtat in bägge så backade vi bak till nästa station. Shiva missade vilken Scilla hämtat en gång men släppte den hämtade apporten väldigt snabbt. Men de andra (vi gjorde fyra dubbla markeringar per par) satte de perfekt båda två. Mycket nöjd med denna övningen. Jag fegade bara lite tyvärr och la koppel på Shiva de gånger Scilla skulle hämta först - tror faktiskt inte jag hade behövt det men ville absolut inte misslyckas här. Shiva kändes sansad även om hon var ivrig och pep en del. Men hon "pratade" mest och var lite busig. Men inte blockerad som hon kan vara när stressen blir för stor. Hon var mest valpig och busig. Sen var det tid för hemfärd. Nöjd med helgens båda träningar!
Dagens Lindström:
TJALLE -95
Jag funderade länge på hur jag skulle presentera Tjalle-Kalle och hur jag skulle berätta hur han kom att bo hos oss. Men med risk för att bli anmäld för förtal så skall jag berätta det så sanningsenligt och rakt som jag kan, utan att gå in på alltför mycket detaljer.
Min "lilla" Tjalle-Kalle-Balle
Tjalle såldes som 8 veckors valp till en man i Hässleholm. Han var den första valpspekulanten efter de två i mitt träningsgäng och han var och hälsade på många gånger innan köpet blev av. Allt verkade lovande och det kändes skönt att han skulle stanna kvar i stan så man fick följa hans utveckling. Ganska snart kändes det dock som det var ett dumt köp - det var kanske "för mycket hund" för just den förstagångs-hundägaren men som ändå troligen hade de bästa intentionerna för sitt hundköp
.
Jag började plugga i Lund under 3½ år och jobbade på somrarna på samma hunddagis som jag hade mina tre hundar placerade på, när jag hade heldag i Lund. Det var dock inte mer än att jag klarade mig på halvtidsplaceringar (20 timmar i veckan) för dem. Det blev iofs rätt dyrt med tre hundar ändå. *ler* Men eftersom jag jobbade där själv om somrarna så såg jag till att det infördes "syskonrabatt" eller flerhundsrabatt där. Lite billigare för andra hunden och mycket billigare för tredje hunden.... Behöver jag säga att jag var den enda med tre hundar...? ;-) Tjalle var även han på samma dagis men var en heltidare, dvs han var där 40 timmar i veckan. Han kom nästan först om morgnarna och hämtades när dagiset stängde... Tyvärr var han där årets alla veckor - trots att hans husse var lärare.... :-( Även juni, juli och augusti..... De tre veckor som dagiset stängde på sommaren var det pust och stön för att han inte fick vara där. Ibland gråter man inom sig, men man får ju hålla god min för att inte den kontakten man har skall brytas.
för att han skulle få en mer flat-lik päls.
När Tjalle var fyllda tre år fick han problem med hälta fram som vi ofta såg när han kom till dagiset. Vi påtalade det och sa till att han behövde vila. Inga långpromenader och ingen cykelrastning. Vi tog bara korta kisserundor på dagiset men Tjalle kom ofta med cykel till dagis ändå. Många turer senare och flera veterinärbesök senare erbjöd jag mig att ta hem Tjalle för att försöka vila och läka ut hältan som djursjukhuset inte hittade orsaken till. Hältor är ju rätt svåra att få bukt med. Nu blev det inte så att jag fick avlasta hundägaren med det men en dag när vi var på semester i Stockholmsskärgård ringde hundägaren och sa att han ville att jag skulle ta över hunden för nu orkade han inte mer. Han kände sig uttittad av folk för att hunden haltade och han fick ingen bukt med det. Jag sa att jag var i Stockholm men att det gick bra när jag kom hem. Väl hemkommen så ångrade sig han och det gick någon vecka till. Jag pratade med min dåvarande sambo hur vi skulle göra och han sa att "ta hem honom om du kan, jag betalar vad det kostar." Föreståndaren på dagis var inne på samma linje. "Om du tar hem Tjalle så kommer du aldrig att behöva betala något för honom här." Det kändes ju tryggt då jag gick på studielån och ekonomin inte var så bra. Någon vecka senare blev det så. Ägarbevis, stamtavla och hund lämnades och jag kände mig glad för att äntligen få hem honom igen.
Tid för ny undersökning bokades nere på Helsingborgs djursjukhus (där han även tidigare varit - både där och i Hässleholm, så det var inget att säga om den saken). Det skulle tas ut ledvätska ur bogleden för att se om det var inflammerat. Tjalle var ordentligt halt när jag kom ner - och det var tur! Veterinären sa genast när vi kom ner att "men han är ju halt på andra benet än det vi undersökt". Tjalle hade alltså inte varit så halt när han varit där tidigare utan de hade gått på ägarens förklaringar och de hade undersökt fel ben hela tiden. Det är ju inte så lätt kanske att se vilket ben de haltar på. Nu blev det rätt iaf och han visade sig hade en kronisk inflammation i biceps senan...eller om det var triceps senan - kommer faktiskt inte ihåg. Yttersta biten av senan togs bort och flyttades upp ovanför leden och han skulle bli helt bra från hältan. Samtidigt som jag opererade honom så kastrerade jag honom då han ju skulle bo med sin mamma och syster plus en tik till (Katitzy) som även hon hade 25% risk att bära på PNP-anlag precis som han själv. (båda hade engelska fäder, ja även Latisha givetvis) Inga chanstagningar där alltså. Ingen skulle ju gå vidare i avel heller var det tänkt.
Tjalle hade en väldigt lång konvalescens och fick inte springa lös utan koppel på 7-8 månader. Tanken först var väl att göra honom frisk och sen placera om honom men efter så lång tid hemma fanns det ju inte en tanke på att lämna bort honom till någon annan igen. Nej, han fick bo kvar hemma hos mor och de andra i sitt harem. Han smälte in i vår flock och förgyllde den så, att jag aldrig ångrade att jag tog hem honom.
Tjalle var väldig väluppfostrad och är väl den enda av de jag har haft som kunde gå fot ;-) Dock var han som en katapult ibland och helt utan förvarning kunde han dra nåt så förbenat åt något håll att man nästan trillade. Flera gånger välte han mig ur stolar på utställningar och dylikt. Han hade nog inte fått vara i rummet när det skulle ätas så varje gång vi åt så backade Tjalle hastigt ur rummet och la sig på betryggande avstånd. Det tog ett bra tag innan "vi lärde honom" att tigga vid bordet *ler*
Troligen hade Tjalle haft egen soffa i sitt andra hem för han hade lite åsikter i början om att dela soffa med mig. När han låg i fotändan och jag ville att han skulle hoppa ner så kunde han rätt ljudligt tala om för mig att det skulle jag skita i. Han hann aldrig fatta vad som hände innan han låg på golvet och han behövde aldrig påminnas om vem som bestämde hemma hos mig mer. Efter ett tag så räckte det att man puffade honom lite i baken så gick han ner självmant. Han var verkligen anpassningsbar och efter bara ett år så tänkte man aldrig på att inte bott där från början. Det var bara min dåvarande sambo som han inte riktigt litade på i början - ja alla karlar förresten. Sambon jobbade ju alltid iväg i veckorna så han kom och gick ju lite hela tiden enl Tjalle. Han vågade inte lita på att han alltid kom tillbaka första tiden så det tog lite tid innan han riktigt vågade knyta an till honom. Men de blev riktiga kompisar till slut.
Efter några år så mötte vi av en tillfällighet Tjalles gamla husse i skogen. Först såg jag inte vem det var och kopplade upp alla fyra hundarna men så kände vi igen varandra och han ropade att jag kunde släppa dem. Alla tre tikarna sprang glatt fram och hälsade...Tjalle stod och tryckte bakom mina ben. Än en gång blev jag glad för att det slutade som det gjorde.
Jag gjorde inget speciellt med Tjalle arbetsmässigt - tiden räckte inte till för det och hela första året hos mig skulle han ju dessutom vara i någorlunda stillhet. Men ibland var han med och apporterade. Han var en naturbegåvning och en rätt duktig markör, han hade ett bra sökmönster och var spontan i både upptagen och avlämningarna även om greppet ibland var lite väl hårt. MEN han hade absolut ingen stadga. Man behövde nästan bulta fast honom i backen för att han skulle sitta kvar i skott och kast. Jag orkade knappt hålla honom i koppel ens. Det hade säkert gått att träna bort, men jag kände inte att jag hade orken eller tiden till det då de tre andra var mer vana vid att få jobba. Jag tror nog att Tjalle hade ett gott liv hos oss ändå och det är ju ändå ett rätt aktivt liv att leva i en sån förhållandevis stor flock som det var. Det hände ju jämt något.
Han älskade att simma. Helst tillsammans med mig. Han skulle aldrig riva mig med tassarna av misstag utan simmade lugnt sida vid sida hur länge som helst. Tikarna simmade mer fram och tillbaka mellan stranden och mig men inte Tjalle. Han låg tryggt vid sidan om mig och paddlade hela tiden.
Tjalle var bara 8½ när han blev hastigt sjuk och fick bl a en extrem törst. Alla de vanliga sjukdomarna kollades upp men de hittade inget speciellt konstigt. Han tacklade av fort och de gissade att han hade cancer i antingen binjurarna eller hypofysen. Det var så besvärliga undersökningar för att komma fram till antingen eller - och väldigt dålig prognos för vilket som - så jag bestämde mig för att inte plåga honom mer.
Tjalle är den enda hane jag har haft och därför har han fått en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Han var så mjuk och ändå så stark - så klok och följsam att jag saknar honom fortfarande.
Söndagsträning i Sahara.....
Gud vad vi har det varmt just nu. I söndags var det så varmt och soligt att vi konstant försökte hålla oss i skuggan. ÄNDÅ lyckades jag bränna mig rejält på axlarna. Vi var dock inte i Sahara - och det fanns tillgång till vatten. Men jag var ju helt slut när jag kom hem så det blev inte uppdaterat som det brukade. Nåväl.. Bättre sent än aldrig.
De som tränade igår var Cecilia och Nolte, Annalena och Scilla, Mia, Michael och Charlie, Barbro och Julia och Shiva och jag. Fia och Sixten hade förhinder och Ingegerd och Olli hoppade över träningen pga värmen. De verkade ha haft en helt underbar helg förra helgen och de verkade helt lyriska när de pratade om den. De hade fått mycket bra träningstips och haft det allmänt mysigt. Det gjorde ju inte mig mindre avundsjuk *ler* Ja ja...det var dem väl unnt.
Annalena hade planerat dagens träning efter samma koncept som de lärt sig under helgen. Vi började att göra linjetag så som man brukar göra på en väg eller stig när man börjar träna linjetag. Men denna gång var det i helt skiftande terräng. Både i höjdskillnader och vegetation. Dessutom med betydligt längre mellan apporterna. Men principen var detsamma. Man går ut med hunden och lägger ut dummies ut efter en linje. (Annalena hade markerat upp med pinnar och vimplar) Man lägger längst ut först och sen med en bra bit mellan apporterna. Vi började vid den första ute på en äng. Jag valde att starta vid den andra vimpeln för att inte få det för svårt. Första apporten var inga problem och inte andra heller, trots att den inte var synlig från startstället utan nere i en svacka. Vid den tredje såg jag på Shiva att hon fått vind på något åt vänster flera gånger men skickade henne dumt nog ändå. Jag såg ju på henne att minnet av den kvarvarande apporten inte drog tillräckligt. Varför gör jag inget ändå utan chansar? Hon gick givetvis rätt åt vänster och fick kallas in. Sen gick jag några steg framåt innan jag skickade och då tog hon den utan problem. Jag måste bli mer konsekvent!
Sen tränade vi även markeringar i omväxlande terräng på fem olika avstånd. Samma nedslagsplats varje gång. Låter enkelt men det var svårt. Vi stod på en äng och de olika positionerna var utmärkta med pinnar med vimplar på. Första avståndet hade faktiskt Shiva mest problem med. Hon skulle över ett litet stengärde och sen in i ett litet skogsområde eller dunge för att sen hitta dummyn i en liten glänta. Jag fick kalla in henne och få omkast för att det inte skulle lösas på sök. Andra gången tog hon den hyfsat fort. När hon var på väg in med dummyn förflyttade jag mig bakåt till nästa markering. Tror det var något 10-tal meter mellan varje station. Sen upprepades kastet på samma ställe men nu med längre avstånd. Detta upprepades från fem olika positioner. Det blev väääldigt lång markering på den sista. Här märkte man att värmen tog snabbt på hundarna oxå men Shiva ger sig ju inte så lätt. Alla stationer vi startade från var ute på en äng så där var det inte större och större svårighetsgrad där men avståndet gjorde det ju lite svårare. Men området mellan första stationen och kastaren var rätt tuff. De såg inte någon tydlig nerslagsplats men de löste uppgiften ändå. Nolte och Scilla gjorde dubbelmarkeringar med nedslagsplatser på två olika håll. De flesta övningar går ju att anpassa till olika svårighetsgrader genom kortare avstånd och enkla eller dubbla markeringar etc. Tyvärr fick jag inte kameran med mig vid denna första delen av träningen.
Sen bröt vi för fika. Vi tog bilarna bort till dammen vi skulle vara vid för att hitta skugga till dem för hemfärden senare. Vi lät hundarna svalka av sig i dammen och sen fikade vi i skuggan. Shiva ville knappt komma upp ur vattnet. Det är ju iofs tur att hon älskar vatten så hon verkligen passar på att svalka sig.
Efter fikat så la jag ut massor av dummies i ena änden av den långsmala dammen. Sen började cirkuskonsterna. De tre mer avancerade hundarna skickade sen hunden från ena änden till den andra. Scilla började. Jag kan inte riktigt vänja mig vid hur duktig den hunden är. Annalena skickar henne på linjetag och Scilla bara simmar och simmar. När den långsmala ön kommer "i vägen" så springer hon upp på den och kastar sig i vattnet igen när ön tar slut, fortsätter att simma tills hon kommer på en dummy. Simmar tillbaka, springer upp på ön och kastar sig i på andra sidan och simmar in till matte och lämnar av. Som om hon vore radiostyrd! Men hon är ju röst- och teckenstyrd. Men det ser så himla enkelt ut och det är ytterst få gånger Annalena får "störa" henne för att rikta om henne. Det är givetvis inte helt utan träning och det är ju Scillas "hemmabana" men ändå. Det ligger sååå mycket träning och sååå mycket tankar bakom en sådan prestation! Bra gjort Annalena!!!
Nolte och Charlie lyckades även de få hem apporterna från andra sidan men med lite fler kommandon. Charlie tyckte det var rysligt långt för bara en ynka dummy så han passade på att ta två med sig hem när han ändå var där. Såg himla kul ut och fastnade tyvärr inte så bra på bild. Men det gick ju an att simma med två. Men han klarade inte av att ta upp bägge på land samtidigt. Men han slapp ju att simma en gång till ;-) Nej det gjorde han inte för Mia skickade honom givetvis fler gånger.
Det blev nästan bara Charlie-bilder idag. Kom att tänka på kameran så sent.
Shiva och Julia gjorde en betydligt enklare övning som jag förklarat tidigare. Man skickar hunden på linjetag och kastar sen över huvudet åt det håll hunden simmar åt. Shiva simmar en bra bit nu innan "belöningen" kommer. Kul!
Efter några sådana så var det dags att sätta sig i bilen och köra hem till Vittra. Vi bestämde att en person skulle hålla i varje träningstillfälle men jag hörde inte vem somskulle hålla i det på söndag? Hoppas att det inte var jag. Jag behöver lite tid för att fundera ut något. Tack för igår alla!
LATISHA -95
Nu har turen kommit till min tredje hund, min lilla clown - Latisha. Eller Sara-Lawrence som hon hette i stamtavlan. Latisha blev aldrig riktigt vuxen då hon i nästan hela sitt liv var yngst i flocken. Jag brukade säga att hon lärde sig praktiskt taget aldrig något men ställde inte heller till med så mycket. Hon bara fanns där bland de andra. Hon gjorde som de andra gjorde eller på ett ungefär iaf. Hon var skälet till att jag tog en kull efter Tamzin. Jag ville ju ha en Tamzin till - fast bättre. Jag hade ju en "snygg-och-dum" (Tamzin) en "ful-och-duktig" (Katitzy) så nu ville jag ju ha en "snygg-och-duktig" Nu är ju hundavel inte fullt så enkel - som tur är - utan hon blev ju en helt egen liten varelse. Hon blev "ful-och-dum" *ler* Allt sagt med en stor glimt i ögat! ;-) Ingen skall tro annat än att jag älskat alla mina hundar. Hon var inte speciellt lik sin mamma de första åren, varken till utseende eller till temperament.
"Vi vill komma ut"
Med Tamzin försökte jag göra det som det stod i alla böcker - spring och göm dig när hunden inte är uppmärksam. Det funkade aldrig med Tamzin...hon var alltid runt fötterna så man hann aldrig. Men med Latisha...ha ha. Ja, där kunde man springa och gömma sig aldrig så mycket. Hon blev inte ett dugg orolig. Hon kom tillbaka när hon kom. Även de gånger jag samlade ihop de andra hundarna och satt och tryckte bak buskar och snår. "Tisha" blev inte rädd i första taget.
Latisha hade en stor favorit i sitt liv. Torpid! En kompis irländska jaktsetter. Han var häftig tyckte Tisha. Han sprang så fort och det imponerade på henne! Torpid var väl inte fullt så imponerad av den lilla svarta skitungen som jämt förföljde honom - men det fick gå. När Latisha var 3-4 månader var vi och gick på Åhusfältet vid Almaån. Det var lågvatten och Latisha kunde vada efter Torpid när han sprang över ån. Så försvann dom. Jag var helt förtvivlad. Min lilla valp. Var femte minut såg man något stort rött...å något mindre svart, fara förbi på den andra strandkanten. Jag fick springa bort till en bro längre bort och gå över för att få tag i henne. Helt orädd och med ögon som glittrade av spänning när jag fick tag i henne...*pustar* Den idoldyrkan satt i hela hennes, och hans liv. Ingen sprang så fort som Torpid. Latisha försökte nog och hon gillade verkligen att tävla i att springa fort. Hon kunde ta sikte på bilar, tåg, hästar etc längre bort och försöka springa fatt. Som tur inte mot fordonen utan parallellt - som tur är oftast en bra bit bort. Men man såg att hon ansträngde sig till sitt yttersta för att vinna, ideligen sneglande åt sidan för att se om hon vann. Man får vara glad för att hon oftast lydde inkallningen trots allt.
Utseendemässigt var hon otroligt välbalanserad. Hon var väldigt elegant men fick inte sin mors vackra huvud. Hon var inte heller lika "framtung" som Tamzin var utan lätt i kroppen utan att vara gänglig. Jag hade valt pappan lite efter Tamzins nackdelar. Jag ville ha lite mer päls (ändå har nog Tamme varit bäst pälsad, dock inte mest) mer bakbensvinklar och mer lugn i arbetet. Tamzin var lite väl het ibland. Men pappa Solo syntes inte alls i Latisha utan hon var ändå mer "mammas tjej" även om de inte var några kopior. Latisha fick mycket mindre päls än båda sina föräldrar och tyvärr även tångbett med en tands underbett (som slogs av rätt snabbt). På grund av sina tänder och sin ofta brist på päls gjorde hon sig inte så bra på utställningar i vuxen ålder. Men som bäst fick hon en 1 i Ökl och blev placerad som R i Skl i Dagstorp. Inofficiellt blev hon dock ofta både BIR och BIG som ung och en gång även BIS-2 på någon lite mindre utställning. Den domaren gillade verkligen henne. Men tyvärr...bettet blev bara värre med tiden. Den avslagna tanden framträdde rätt mycket.
Arbetsmässigt var hon jättekul att jobba med. Aldrig ett knyst och väldigt förig. Inte lika spontan på vilt som de andra hade varit dock och inte sån naturbegåvning som Katitzy. Men helt okey...förutom när det verkligen gällde. Latisha var nog rätt stressig innerst inne men det syntes eller hördes aldrig på henne. Hon satt helt coolt stilla och väntade. Men om det var på prov där dessutom matte var nervös och smittade henne så kunde Latisha ingenting. Hon tog helt slut. Hon som var ett riktigt vattendjur sprang ner till strandkanten och tittade bort mot fågeln i vattnet - och stod kvar där. Så snabbt kan man ta en nolla ibland. Jag startade bara henne en gång officiellt och en gång inofficiellt. Sen fick det vara. Det var på den tiden jag tyckte det var ännu värre att tävla än idag.
Men vi fortsatte ju att jobba hemma och även tillsammans med andra. Då var hon duktig och gillade verkligen att jobba. Varje säsong vi började med vilt fick man dock fjäska lite. Hon var rätt blyg för vilt och jag använde ofta strumpor på fåglarna första gången. Men efter en runda "strumpfåglar" så tog hon vilt som ingenting igen. Hon skulle bara komma över det värsta.
Det var Katitzy och Latisha som jag jobbade mest med. Jag hade oftast båda med mig och det var inga som helst problem. En uppbunden och en som jobbade. Kul och nyttigt.
Om Vincent skall få smyga sig in här med så får det bara vara med en liten tass då. Latisha och Vincent var inget radarpar precis. Vincent bet ofta Tisha lite busigt i benen och det var det värsta hon visste. När han försökte lägga sig hos henne så gick hon helt sonika i väg. Hon tänkte visst inte ställa upp på det. Hon litade inte på honom tillräckligt för att sova tillsammans med honom. Busade ihop gjorde de dock ibland.
De sista åren jag hade alla fyra hundarna (den fjärde, Latishas bror kommer snart) tog vi massor av bilder under en vår. Så glad jag är för dem fortfarande! Jag visste ju inte heller att det inte var så många år kvar med alla fyra. För att hitta Latisha på bilderna är det lättast att kolla den med längst tunga ;-) Hon var alltid varm och jag var länge orolig för att hon hade hjärtfel som en kullbroder hade. Men det var starkt och fint. Hon gillade inte värme bara och blev flämtig fort. Men visst är tungan ovanligt lång? :-)
Latisha och de andra tre hade jag ju ihop med min fd sambo och när vi separerade åkte de mellan oss. Varannan helg och en vecka på sommaren och på vintern *ler* Som vilka ungar som helst. Det var inga problem för hundarna heller. De åkte glatt iväg och kom lika glatt tillbaka. Katten, Vincent, ville dock inte åka iväg så han sprang och gömde sig när exet kom så det slutade vi med. När Latisha blev ensam kvar i flocken (fy vad där försvann hundar för mig under några få år :-( så skaffade jag ju mig Shiva rätt snabbt. Då blev Latisha helt plötsligt en helt annan hund! OM jag inte sett likheterna med hennes mamma innan så gjorde jag det verkligen då. Hon BLEV Tamzin på något sätt. Tisha som alltid varit barnslig och busig blev en sådan "tant" på en enda gång. Det låg ett moderligt skimmer över henne sen Shiva kom. Värdig och uppfostrande blev hon och jag kallade henne ofta för sin mammas namn helt omedvetet - det var till och med så hon accepterade att både Shiva och Vincent sov hos henne till slut.
En "kul grej" med Latisha var att hon lärde sig aldrig säga till när hon ville in eller ut. Det fanns ju alltid någon annan som gjorde det till henne. Tamzin skällde alltid ett kort skall när hon ville in och Katitzy gick alltid upp med tassarna på fönsterblecket på altandörren så man hörde henne. Men Latisha sa aldrig något utan åkte alltid snålskjuts in med någon annan. Så när hon blev själv så kommer jag ihåg en gång när jag glömde henne ute i regnet. Jag satt ändå vid datorn precis brevid dörren. Jag tänkte efter en god stund att det var längesedan jag såg hunden och tittade tillslut ut... Där satt älsklingen med regnet drypande i pälsen. Helt tyst och väntade på att dörren skulle öppnas. *ler* Lilla pluttan. :-)
Hon blev rätt "stabbig" och lite koffert-liknande med åren - men så blir det väl ofta. Tyvärr fick hon oxå problem med korsbanden i knät som sin mamma och flera av syskonen. Det var inga bra senor och ligament i den kullen. När ena korsbanden i ena knät gick så blev hon inte så handikappad. Å de har ju inte ont som tur är. Men jag opererade dock inte henne som jag gjorde med hennes mamma. Hon blev ju bara sämre efter operationen.
Men när hon blev av med ett korsband även i andra knät så blev det jobbigt för henne. Då hade jag ju även skaffat Shiva så hon blev ofta knuffad när de skulle springa ut tillsammans och Latisha stöp allt som oftast som en fura. Hon kunde ju inte parera och hålla balansen. Det var ju väldigt generande och pinsamt för henne och tillslut blev det ohållbart att ha det så. Hade jag haft henne som ensamhund hade hon nog kunnat hänga med ett halvår till kanske men det gick ju inte att dela dem heller. Men jag är glad för att hon fick vara med så länge så hon hann uppfostra Shiva ordentligt.
Dagens Lindström:
Träning med DM-vinnaren.
Sen fick Vittra och jag ställa oss lite i skuggan och kastade ett gäng dummies mot en dubbelbjörk som sen Meia skulle dirigeras till från olika håll och avstånd. Nu märktes det att värmen tog hårt och vi gjorde bara några stycken. Vittra fick även hon lite linjetag men hon gjorde rätt vida svängar och vi bröt för fika och bad i Almaån. De plaskade omkring friskt i ån och fick snabbt nya krafter. Vätan delade de frikostigt av sig med både som skakningar och påtrampningar.
Halvsystrarna plaskar ihop
Efter fika och bad så gjorde vi bara ett närsök med Meia för att hon skulle få prova på. Vittra fick träna på stoppsignalen som var helt bortblåst för dagen!!! Jag skyller på värmen. Avslutningsvis fick de göra en varsin vattenapportering för att Meia skulle svalka sig innan bilfärden tillbaka till Värmland. Maria tog tåget i Hässleholm till Kastrup för vidare färd till Amsterdam. Vilka entusiaster! Vilka föräldrar! Meia skall vara glad för att kringarrangemangen fixat sig så hon kunde bli en värdig DM-mästare!
Annorlunda helg
Vi sov över på patienthotellet och hade Linnea hos oss. Vi körde en runda till Landskrona på fredagen för att hämta grejer och passade på att luncha på McDonalds.
Då det verkade bli långvarigt med Moa tog vi med oss Linnea hem till Hässleholm och även Thomas sambos äldste son Josef fick följa med hit. Eller till mina föräldrar rättare sagt. Linnea tycker det är lite läskigt med stora och stökiga hundar så det var lättare hos Tees. På eftermiddagen var farmor och farfar med barnen hos min syster och hennes ungar och de fick hoppa på deras studsmatta. Det var populärt. Linnea var helt slut och hade somnat första kvällen kl 9 och sov till 9 dagen efter. Det behövde hon nog. På lördagen åkte jag dit och fikade och var iväg en stund på en lekplats med dem. Linnea ville prova allt men mest av allt ville hon bli gungad för att få fart hela tiden. Det är en mycket bestämd dam och kräver full uppmärksamhet - annars blir hon rätt ljudlig ;-) Men ett tag hade vi kul iaf ;-)
När det blev för kinkigt (hur stavas det??) så bestämde jag att vi skulle åka tillbaka till farfar. Linnea ville dock inte följa med så hon satt kvar. Jag och Josef gick mot bilen men hon satt kvar och surade *ler* Josef blev lite orolig och sa hon kommer inte... "Då får vi det lugnt och skönt i eftermiddag" sa jag men då blev han jätteorolig för att jag skulle lämna henne där och sprang tillbaka och mutade henne med en tablettask - å då kom hon *ler* Josef är nog inte van vid "Konsekvenspedagogik" :-)) Sen var det lunch hemma hos farmor och det satt riktigt gott i magen. Efter maten körde vi till min kusin Anette och hennes barn. Ny studsmatta, kanin och dessutom sjötomt.
Efter lite lek i trädgården så gick vi ner till stranden och badade. Det var verkligen varmt i vattnet och skönt att gå och plaska i.
Linnea ville inte bada men lät Josef hälla lite vatten över henne från hinkarna hon lekt med innan.
Linnea tyckte det var läskigt med sandbotten men vågade sig i tillslut en liten bit. Vi fikade först nere vid stranden lite och sen uppe vid huset. Så blev det klart mer hoppning....
Linnea somnade i bilen hem ... *ler*
Dagens Lindström:
