Shiva o Vittra

Jag var så trött när jag bloggade om helgens händelser att jag inte orkade fixa och trixa med bilderna oxå. Det blev inte så mycket bilder tagna i helgen - på söndagen inte en enda... Vet inte vad jag var fullt upptagen med ;-) Men här kommer några från lördagen och idag.


Här slog vi upp våra tillfälliga bopålar på utställningen.


Vi höll oss lite vid sidan av för att inte locka hanarna med Shivas förföriska dofter. Men visst ser det ut som hon flörtar lite?


Kia visar någon av de nyaste brun-valparna. Vilken kontakt!


...och igen.


Lisa med Totte. Vad snygg han var och vad bra hon ställde honom! Så glad jag är för att han hamnade i ett bra hem tillslut!


Viggo och Mia äntrar ringen


Mia och Viggo glassar runt lite...


Mycket väntan på utställningar...


Efter Ökl i hanhundsklassen så kom inte kameran fram mer *ler* Får väl snart hyra in en proffsfotograf som Sara gör ;-)

Söndagen som sagt blev helt utan bilder. Kameran var bara med som extra vikt i ryggsäcken. Dumt - men jag kom på det alldeles för sent.

Idag fick iaf hundarna lite gottis för att "fira" helgens bravader. Två goda märgben att gnaga på. Vittra som är en riktig utetjej vill hela tiden ut med benet i trädgården. Men det regnar så jag tycker gott hon kan vara inne med det. Annars ligger hon gärna själv ute i trädgården och filosoferar eller sitter på altanen och tittar ner i den. Shiva vill helst vara vid mina fötter och trängas.


Gnaga är gott. Vittra var lite rädd för att bli av med sitt ben så hon går gärna undan


Men det går att dela plats oxå.

Om jag skall försöka sammanfatta helgen - eller iaf WT:et så måste vi träna mycket mer passivitet. Vi kan inte börja göra det tillsammans med femtio andra. Jag tror att jag måste gå ut i skogen och tydligt lägga ut apporter och sen sätta mig och fika och ha lite tråkigt. Sen kan man göra det med några få andra och sen öka på stressen med att låta andra jobba innan Vittra får göra något. Men som vanligt....det går inte att hoppa över steg två till tio.

Likadant med det fria följet. Jag måste ta mig i kragen och börja träna det. Även om Vittra inte blivit så stressad i passiviteten så hade hon inte ens på sina bästa av dagar klarat allt detta fotgående utan koppel som där var på provet. Inte ens med Valium eller annat lugnande *ler* Då är det egentligen meningslöst att starta på prov. Fot kan hon ju lite grann i koppel (med godis, på lydnadsplanen, med kända hundar osv) men även här kan man ju inte hoppa över steg två till tio. Alltså måste jag bestämma mig för om jag tycker det är värt det och om det är lönt att lägga ner dessa oootaliga timmar som kommer att krävas för att det skall sitta. Troligen tycker jag inte det eftersom jag tycker det är sååå tråååkigt. Men då får jag ju ta konsekvenserna av det och ge tusan i att försöka kräva lydnaden i konstiga sammanhang. Annars blir det ju orättvist mot hundarna.

Jag har missat Lindströmmarna ett tag så här kommer ett gäng:

Så var det dagen D. Det som skulle bli den stora dagen i helgen. Vittras debut i jaktprovssammanhang. Då jag hade Shiva hemma själv bestämde jag kvällen innan att om jag var hyfsat pigg skulle jag köra dit och att jag skulle köra hem vid 12 oavsett hur många rutor jag skulle hinna med. Jag uppskattade att jag skulle hinna med iaf tre rutor. Nu gick det snabbare än jag trott så vi hann faktiskt med hela provet.

Hur gick det nu då? Nja.. sådär får man väl säga. Jag kan konstatera att jag har två stressade hundar och jag är VÄLDIGT glad för att jag inte startade bägge idag. Det hade blivit en symfoni utan dess like. Så det var väl tur i oturen att Shiva löpte iaf. Vi blev tilldelade att starta i en ruta för att sedan välja vilken station vi ville gå till sedan. Jag skulle börja på station fem som var en lång enkelmarkering upp för en brant backe. Vi slapp fotgående i denna rutan och vi skulle stå med sjön fem meter bakom oss. Vittra var intresserad av vattnet men hade hört att det "kvackade" uppe i backen (Ingelas Johan lät väldigt likt en skogsfågel ;-) så hon hade full koncentration åt rätt håll.  Dummyn kom farandes och Vittra tjuvstartade INTE! Glad. Hon var het som en gasolgrill och sprang fortare än en prärievarg både in och ut. På väg ner för backen var jag rädd att hon skulle snubbla av bara farten och bryta benen av sig men det gjorde hon inte. Dock sprang hon förbi mig och tog en liten runda ner mot vattnet men kom sedan in vid sidan och lämnade av. Gick väl hyfsat men som domaren sa..." där har du lite och jobba med".  Tror det blev 14 poäng där.

Sen började pärsen. Ruta 3 och 4 var bredvid varandra och först var där gemensam kö dit. Sen delade den upp sig till två parallella. Dessa köer satt vi nog i sammanlagt i 1 ½ - 2 timmar. Under denna tid stressade Vittra upp sig rätt bra och blev periodvis inte kontaktbar. Hon fattade åt vilket håll kön gick och ju närmare grinden vi skulle starta vid ju mer stressad blev hon. Hon mjällade och pep nästan konstant. Jag försökte gå lite fot och lite lydnad med henne men det fungerade inte alls bra. Då tog jag beslutet att inte gå "fritt följ" med henne i transporterna till och från rutorna även om jag förstod att jag skulle nolla. Men att jag skulle ha henne lös i skott och kast. Jag såg dagen som ett träningstillfälle mer än som tävlig och ville, och fick, lite status på var vi stod.

Tror det var ruta 3 som var en enkelmarkering på ett stort öppet fält och ett litet närsök åt ett annat håll. Här gick Vittra rent gräsligt även i koppel men tjuvstartade inte vid markeringen. Hon tog en lov runt mig vid avlämningen och jag såg att hon knappt var kontaktbar ännu. När jag skulle skicka henne åt närsöket fick jag knappt runt henne och hon gick inte heller åt rätt håll utan gick åter bort där markeringen varit. Denna gång gick hon betydligt djupare (förmodligen där nkl och ökl markeringarna hamnat) och hon var helt döv för inkallningar både med röst och pipa. Mycket pinsamt! Vi fick givetvis inte fortsätta sen utan fick bryta med orden från Håkan "hon verkar inte riktigt mogen för detta"

Ruta 4 var två enkelmarkeringar i vatten med skott. Marie Strauss dömde. Jag sa igen att jag ville behålla koppel på och Marie sa givetvis att det blev en nolla då. Men det var jag ju medveten om. Vid skott och kast var hon lös. Hon satt fast vid första skottet och simmade fort och effektivt både ut och in. Jag stod en bit upp på stranden trots att jag fick gå närmare om jag ville. Men Vittra brukar ju inte lägga och skaka så jag stod kvar. Vittra väljer att gå upp en bit ifrån mig och sprang och örlade lite innan hon kom in och lämnade av. Det börjar bli ett mönster nu. Vid andra markeringen knallade hon och här hade vi ju nollat iaf. Men jag fick tillbaka henne innan hon kom i vattnet och skickade henne sen. Samma fart men när hon kom in denna gången till vattenbrynet lägger hon dummyn och byter grepp ett par gånger. Fumlar lite till och springer en runda på stranden innan hon kommer och lämnar av. En supernolla till.

Sen var det en förflyttning till rutorna 1 och 2. Den jag tror var ettan var ett långt fotgående (som jag gjorde i koppel) till rutan och sen ett litet närsök med fyra dummies varav två skulle in. Fotgåendet gick riktigt uselt så domaren Inger sa de sista tio metrarna att prova att ta av kopplet om du ändå ser det som träning. Jag hade ju nollat redan ändå. Jag gick fritt följ med henne och det gick faktiskt lite bättre utan koppel den lilla biten. Rutan var inget konstigt utan en begränsad plätt med skog runtom. Vittra gör ett stickigt och okoncentrerat sök men hittar rätt snabbt en dummy. Nästa skick går hon utanför rutan och jag fick kalla in och skicka om. Sen var hon på väg från sida till sida i rutan igen och jag blåste stopp när hon var mitt på och hon stannar på millimetern och sätter sig och tittar på mig. Jag skickar "ut" och hon går ut och hittar nästa dummy. Inger sa att "det såg ut som hon verkligen stannade på din signal" *ler* Mmm sa jag det gjorde hon ju. Stoppsignalen sitter i ryggmärgen på henne. Den funkar till och med sovande. "Det passade ju inte in på henne annars vad hon gjort" sa hon och jag förstod vad hon menade :-) "Jag vill ge henne lite charmpoäng för det för det var ju bra gjort iaf." Så vi fick 4 poäng där på grund av stoppsignalen. Inte så illa *ler*

Ruta två var en enkelmarkering med skott över en stengärdsgård som var relativt hög. Det var Gert som var domare och han tyckte att jag skulle chansa utan koppel så efter lite övervägande kändes det som jag inte hade något att förlora på det. Det var rätt kort sträcka. Det gick väl sådär och jag fick korrigera henne tre fyra gånger men det hade jag fått göra i koppel oxå tror jag. Markeringen var inget problem. Hon satt fast och tjuvade inte. Dummyn hamnade precis bakom stengärdet och hon höll sig där hela tiden och hittade den efter ett par sök-lovar. Avlämningen var inte så snygg denna gång heller utan hon undviker mig först. Av alla felbeteenden som kom fram idag är nog detta det vi först måste ta itu med. 12 poäng fick vi på denna rutan och Gert frågade om jag inte tyckte det var bra att chansa utan koppel. Å det var det ju. Han sa att Vittra var en stark markör och bland de 5 bästa under dagen och då startade vi näst sist. Men markeringarna är ju hennes starka sida. Det är ju stress, stadga och framförallt lydnaden som är bristen.

Men vi kom tydligen på tredje plats av unghundarna (av fyra) *ler* och fick lite priser som Mia tog hem till oss. Tuggben, klädroller, en mugg, ett brunt retrieverkoppel och bajspåsar. Inte så illa för ett så mediokert genomfört prov. Vi får hitta de prov i framtiden med få deltagare i ;-)

Jag får reflektera mer över provet sedan.

Så var utställningen till ända. Jädrar vad trött jag blev! Vi somnade alla tre på plats och ställe när vi kom hem och vaknade nyss (halv åtta). Jobbigt att vara där med två hispiga, höll jag på att säga men, väldigt aktiva tjejer. Å väldigt nyttigt för framförallt Vittra. Jag tyckte att vi fixade Shivas löp rätt okey och satt lite utanför den största folksamlingen. Jag tror faktiskt inte att några hanar blev så störda mer än Viggo som givetvis tyckte det var orättvist att han inte fick para sin älskade Shiva. Men Mia valde plats bredvid oss efter att vi hade boat in oss så jag har inte så dåligt samvete för det.

Vittra var i högform hela dagen och hennes förväntningar låg nog åt helt annat håll än de aktiviteter som stod till buds. Hon såg hela tiden ut som hon väntade på att få jobba. Hon tittade hela tiden in mot ringen och de runda skyltarna som var "pris pallen" och trodde nog att de va nåt kul. Tji fick hon ;-) Hon var verkligen inte lätt att ställa då hon mest ville skutta och tramsa sig. Men det gick väl hyfsat i ringen ändå. Jag hade ändå värmt upp henne många gånger medan Shiva fick nöja sig med två träningsrundor innan. Vittra gol hela tiden då jag jobbade med Shiva men Mia och Ingela lovade passa henne när jag skulle upp i ringen. (det gjorde Ingela med den äran. Jag såg dem flera gånger ihop och Vittra såg så nöjd ut.)

Vittra kom på 4:e plats i Ukl (av 4 *ler*) med kritiken:
Trevlig 16 mån tik. Bra huvud, uttrycket störs av ngt lösa ögonkanter. Bra hals, stark rygg. Välansad svans. (menades nog välansatt - inte att jag varit flink med saxen ;-)  Utm benstomme, bra vinklar fram och bak. Rör sig ngt instabilt fram, i övrigt bra. Bra pälskvalité trots fällning. Tyvärr underbett. Välpresenterad.
Var väl en rätt sanningsfull kritik.

Foto (Cattis)

Sen var det Shiva i jaktklass. Jag hann inte värma upp henne alls mellan utan hann bara iväg och byta. Men hon är ju bara till att ta i kopplet och springa med. Enkelt och bekvämt. Hon kom oxå på 4:e plats (av 6 tror jag) Hon är ju helt naken just nu så där var inga förväntningar på någon bättre placering heller.
Trevlig 4 årig tik. Feminint huvud, vänligt uttryck, bra hals rygg och kors. Tillräcklig benstomme. Bra vinklar bak, ngt rak front, rör sig lätt och elegant, ngt vispig front. Päls i fällning. Välvisad.
Det var väl en rätt sann kritik det oxå. Hon borde ha mer front, benstomme - men framförallt päls.

Full fart med Shiva (Foto Helene & Wallander)

Det var rätt mycket folk där och det är ju kul. Men med en löptik så går man ju inte omkring och pratar så mycket med folk men det får bli en annan gång. Vi hade fint väder iaf och det var som sagt nyttigt - framförallt för lillan. Hon behöver socialtränas. Funderar lite på att köra till Höör i morgon oxå och starta Vittra på Workingtestet. Man kan ju köra hem efter 4 timmar och låta det vara sen. Det blir ju en träning det oxå även om man inte hinner hela provet färdigt. Vi får se.

Gissa vad hon önskar sig nu? :-) Tror även att Vittra skulle bli stormförtjust. Men det räcker med en trädgårdsslang iofs för att hon skall gå i extas.

Nu har jag tänkt om i planeringen runt Höör-helgen. Jag skall inte bo där utan köra dit på lördag och jag tror i dagsläget att jag ställer bägge två. Jag får ändå inte pengarna tillbaka för Shiva. Men tanken att överhuvudtaget ställa henne (utan päls) var ju att hon även skulle starta på WT:t. Alternativet är ju att bara ställa Vittra men då sitter man på nålar och räknar timmar så man inte lämnar Shiva för länge. Så bägge får åka med. Men WT:t får vi skippa. Shiva får givetvis inte starta, men jag drar även Vittra då det brukar ta hela dagen sånt där och då blir det för lång tid att lämna löp-tjejen hemma. Så då lämnar vi walk-over till er andra ;-) Vi hade iofs inte varit så stort "hot" även om vi startat. *ler*

Så nu är det till att bada hundar....lite sent - men men...

Vi syns där!

Dagens Lindström:

Av alla tider på året så var det väl sämsta tänkbara tillfälle att ha en löptik just nu! Shiva började löpa idag. Både Saras hanar visade det i fredags och flera hanar i träningsgänget blev kollriga i söndags av Shivas dofter. Stackars Viggo hällde jag vatten på på kvällen för att han skulle låta Shiva vara ifred. Var ändå helt övertygad om att inget löp var på g utan att hon bara var lite mer än vanligt intressant som de kan vara ibland. Men men...denna gång blev det bara 5 månader mellan löpen. Hon brukar ha 9 - 10 månader.

Dubbelhelgen i Höör spricker ju helt då jag inte orkar ta med en löptik dit. Så hela planeringen gick åt pipan. Jag får dra bägge hundarna tyvärr. Men värst av allt känns ändå att mitt jaktinternat helgen efter går åt fanders. Den som jag har sett framemot hela vintern. Jag får lära mig att inte se fram emot något så mycket - för då brukar det skita sig i slutänden!


Dagens Lindström känns passande på nåt vis:

I fredags var Sara här och trimmade sina Pojkarna Vov. Resultatet av det går att se på hennes sida. Det blev rätt stiliga gossar av dem efter några timmar. Igår, lördag,  var det barndop av lilla Moa i Landskrona. Det har ju dröjt lite med hennes dop men nu blev det av tillslut. Tyvärr blev där inga bilder därifrån som är något att ha då man inte fick ta med blixt i kyrkan och inte alls under gudstjänsten.

Idag var det söndagsträning och vi var hemma hos Annalena och Scilla.

 De verkar ha hur mycket mark som helst att välja mellan och vi var på ett helt nytt ställe idag. Vi började med att träna stadga. Det är något som vi alla behöver. Det räcker inte på prov att ha de någonstans runt sig utan de har börjat dra ner priset om det blir för fladdrigt fotgående eller om de ställer sig i fel situation eller tom lägger sig om de skall sitta. Nu tycker jag att det börjar bli lite cirkuskonster av jaktproven med det är väl bara till att gilla läget. Shiva och jag behöver vi vilket fall alltid mer disciplin men jag tycker att mina träningskompisar har superdisciplin på sina - men det räcker alltså inte. Shiva fick gå fot utan koppel i alla förflyttningar och satt lös nästan hela dagen.

Vi började med att lägga ut öar av dirigeringsdummies som skulle skickas till när vi gick en walk-up med massor av skott och kast. Nåja - skotten fick man nästan tänka för Cecilia fick nog inte licens för så mycket till vapen ;-) Micke skulle skjuta och kasta och som han sa " tur att man är så trygg i sin manlighet" *ler* Men visst finns det inget manligare än män med vapen??? ;-)

Allt vilt i skogen flydde när de fick se bössan ;-)

Kasten var framför hundarna och de skickades åt sidorna där de redan utlagda apporterna låg. Jag hade ingen pipa (har gjort av med den :-(  ) så jag hade det värre än vanligt att dirigera Shiva. Närsöksignalen brukar jag ju ha viss nytta av. Hon gick faktiskt på linje till apporten under en eltråd och över ett dike snyggt men fick inte vittring på apporten. Hade jag kunnat blåsa närsöksignal där hade det blivit enklare. Men sen började hon söka fritt. Hon kallades tillbaka och vi fick göra det ett par gånger så. Sen fick hon den i näsan och tog in den. Det låg två stycken där tätt intill stammen på ett träd och det var nog svårt att få vittring på dem.

De andra skickade på betydligt längre dirigeringar och med flera byten av mark. Sen avancerades övningen ytterligare och en person gick bakom linjen och efter skottet och kastet så kastades en dummy bakom ledet och den hund som markerade den bäst fick hämta hem den.  Det var svårt för hundarna att släppa markeringen framför snabbt och vända om och markera nästa. Men snart fick de in en viss rutin och vana för det oxå. Roligt med nya övningar. Shiva var taggad till tusen och tyckte det var skitkul. Hon var lös hela tiden och knallade aldrig men satt inte så snyggt fot i vändningarna utan lite snett framför mig. Det hade säkert blivit prisras på en riktig tävling för det.

Jag la ut lite enklare linjetag med Shiva, väl synliga, och det var inga problem med dem. Jag måste öka avståndet lite och kanske lägga en och annan dold mellan varven. Vi provade även att gå ifrån hundarna och låta dem kallas in en efter en och där brast Shiva i stadgan. Hon och Julia började busa runt lite och fick sättas igen. Men de andra satt fast och bra.

Sen var Cecilia och Ingegerd ute och grävde ner ett stort sök på 20 - 30  dummies - inget synligt utan bara dolda apporter som delvis var nergrävda. Vi startade från ett fält och första delen av söket var i en ung skog med mycket buskage och sen var där en riktig grusväg som delade av till nästa område med mycket äldre och tätare skog. Så fick det ligga lite medan vi gick och fikade. Scilla hade bakat kladdkaka hela natten för att fira att hon förra helgen tog sin etta i Ökl och dessutom fick Hp och blev provbäst! Nu skryter vi alla i gruppen att vi känner en och tränar med en som är så duktig!! :-) Scilla smakade själv på tårtan och var nöjd med resultatet både på provet och bakningen.

Scilla otålig i väntan på tårtbiten. Annalena i sin nya vinstkeps!

Sen gick vi till söket och flera tyckte det var lite läskigt att gå under eltråden för att gå ut i sökrutan. Det var nog inte bara Shiva som fått stötar tidigare. Vi skulle ta in fyra var från fältet och Shiva höll sig i första delen av rutan. Hon gick några vändor längs med grusvägen men gick aldrig över den. Det är något vi måste träna mer på. Måste få in det i vår hemmaträning oxå. De mer rutinerade hundarna tog mer mark och gick snabbare över i den yttre delen av rutan och dummy efter dummy kom hem. Sen frös jag rätt ordenligt då jag dumt nog bara hade shorts på mig. Jag har vant mig vid sommarvärmen och kände inte efter innan jag körde hemifrån. Men inte sjutton blåste det så hemma som det gjorde uppe i "obygden". Shiva och jag körde en liten stund innan de andra bröt upp.

Dagens Lindström:

Dags för lite uppdatering. Fredag hade jag semester - vilken underbar vårdag att ha semester på! Den tillbringades i naturen så mycket som möjligt. Allt för att ladda energi. En kollega, eller numera fd kollega Maria, och jag gick runt hela Hammarmölledamm på lunchen. Jag hade bara gått på ena stranden tidigare men nu gick vi runt stranden även på andra sidan. Där var rätt gyttjiga partier och några bäckar att ta sig över så det var inte helt enkelt. Men det funkade och där var lika vackert så klart på andra sidan. Men jag hittade en alternativ stig som jag skall prova nästa gång.



På kvällen var jag iväg med en annan kollega, Marie, och gick runt en bit av Vittsjön. Oxå helt fantastiskt vacker med bokskog till största delen. Hundarna badade och njöt lika mycket andra rundan. Marie som är inte så van vid hundar, framförallt inte speedade flattar, fattade inte var de fick sin energi ifrån. *ler*



De sprang och simmade i ett par timmar. Men det blev nog lite för mycket till sist för jag såg att Shiva blev på gränsen till halt för första gången i sitt liv. Hon gick rätt stelt sista biten och fick gå i koppel.



En kul grej som hände på rundan var att jag hörde en "retriever inkallningssignal" mitt ute i skogen. En äldre labbedam hann dock komma och hälsa på oss några sekunder. En känd jaktlabbeägare kom med sina tre labbar, utan koppel, och de var absolut torra i pälsen... Vilken lydnad och vilken koncentration det måste krävas. Men jag skulle tycka det var lite trist hundliv ändå. Men det är väl därför man inte kommer någonstans i lydnaden kanske.....










På lördagen var det Spader Damens kursen igen på Söderåsen. Många nyttiga övningar både på land och på vatten. Sen var det bara hem och ut med den andra hunden och sen byta om och köra på 40 års fest. Min kusin i Vittsjö fyllde år ( på söndagen igentligen och min syster fyllde 41 på lördagen) Kusinen Anette bor vackert vid sjön och det var partytält ute i det gröna. Vi kom givetvis några timmar efter de andra och fick käka mat när de andra drack kaffet. Vilken god buffé hon bjöd på. Dubbelmarinerad kyckling, skinka och potatisgratäng, frukt i alla de sorter och goda ostar. Ananasen var så söt att den bara smalt i munnen. *mums*










Sen så var det söndag... Vi var inte så många för Scilla och Annalena var ute och hämtade hem sin 1:a i öppenklass och Fias pappa var sjuk så Sixten och Fia kom inte heller. Så det var "bara" Ingegerd och Olli, Cecilia och Nolte, Barbro och Julia och Shiva och jag. Det var varmt som tusan och vi låg lite lågt för att inte utsätta hundarna för för mycket. "Mesiga" som vi är hade vi dunkvis med vatten med oss ut i skogen till dem;-)))))) (internt skämt) Vi började med lite enkelmarkeringar och några gjorde även någon dubbelmarkering. Sen la jag några enklare linjetag till Shiva med tre dummies i en klunga; synligt utlagda och ökade avståndet för varje gång. De andra gjorde lite svårare linjetag men det lät som hundar och ägare inte var helt överens den dagen *ler* Jag tror värmen var lite väl jobbig - eller så gjorde de det för svårt?











Vi fick lite valpbesök ute i skogen oxå och de är ju bedårande söta när de är 4 månader. Han hade inga som helst problem med att vara ute bland okända hundar och kunde både vara busig och helt avslappnad.

Så kommer turen till "lilla" Katitzy då. Så särskilt liten var hon inte utan hon var en rätt redig tös som alltid uppförde sig med viss grace. Hon var vår lilla prinsessa men med nog så mycket humör ibland. När jag skulle skaffa hund nummer två gick jag betydligt mer noggrant tillväga än med första. Jag läste stamtavlor och resultatlistor minutiöst. Å det skulle bli en brun! Så var det bestämt. Jag hittade tillslut en lämplig kombination - i Piteå *ler* Det var mellan Flatham's Teskedsgumma och O'Flanagans Ostgotika. Nu blev där tyvärr bara en brun - och det var en hane så det bidde inget där.


Men Gunilla tipsade om att där var nog kvar bruna tikar på O'Flanagan där den pappa jag hade valt var den kullens morfar. Det fanns det och de var dessutom en månad äldre så jag slapp vänta så länge och kenneln låg dessutom hela 20 mil närmare ;-) Så det var till att få valpen beskriven så mycket som möjligt av Eva-Lis per telefon och där fanns två att välja mellan. Den ena hade ett vitt bröstmärke men var enligt E-L ändå den snyggaste. "Jakt-diamant" kallades den fläcken sa hon *hehe* Nåväl, jag flög upp till Umeå och valparna var ju bedååårande så klart.

Men tikvalparna var varandras motsatser. Helst skulle jag ha valt hanvalpen som var kvar. Han var bäst så klart både utseendemässigt och till temperamentet.  Men se han var inte till salu. Han blev ju sedermera NORDUCH INTUCH O'Flanagan Dances With Wolfes  "Sigge" Han var snubblande nära att även bli SJCH då han hade två ettor i ekl och godkänd på praktiskt jaktprov. Men han saknade sista lilla ettan ( men hade fem tvåor) Han tävlade även med framgång i viltspår och lydnad.

När vi mellanlandade på Arlanda

Första kissen i Skåne (på Everöds flygplats)

Men honom blev det givetvis inte - jag skulle ju ha en tik. Katitzy var lite tillbakadragen men inte skygg alls. Hon såg väldigt bra ut förutom den lilla fläcken. Den andra tiken var väldigt tilltalande temperamentsmässigt och ville hela tiden upp i knäet som om hon sa "ta mig" "ta mig" Men hon hade kroksvans och hade nog inte alls gått att ställa ut henne. Det blev alltså tiken med fläcken. Hon fick dessutom ett väldigt passande namn visade det sig - O'Flanagan Smile A Lot ... Se bilden under så förstår ni ;-)

Hon skrattade alltid när man kom hem och till alla som hon trodde hon kunde flörta in sig hos. Troligen var det genom henne som de andra började skratta för Tamzin hade inte gjort det tidigare men började sen hon också. På bild ser Katitzy dock nästan farligt ut men såg man resten av kroppen som viftade så förstod man att hon var glad och bara fjäskade.

Tamzin och Katitzy fann varandra från början så klart och Katitzy ville ofta vara nära nära... Tamzin hade inget emot det och fann sig i alla möjliga konstiga ställningar :-)

Katitzy gick rätt bra på utställningar som valp och vi var runt på lite olika utställningar. Kommer bland annat ihåg Malmös Gåsavalpen (16 valpar) där hon stod BIM efter Almanza Something To Talk About som blev BIR.  När hon var 8 månader var vi på en valputställning i SSRK:s regi i Halmstad och då blev hon BIR med slutkommentaren på kritiklappen "Ta väl vara på denna tik" i bedömningen. Annars blev hon inte någon större stjärna som vuxen då hon blev extremt trång fram. Man kunde inte få in en knuten näve mellan frambenen när hon stod upp. Lite trist för hon såg helt okey ut annars.

Desto bättre gick det i skogen. Hon var en dröm att jobba med. En liten teaterapa dock som lurade mig rätt många år med att hon var väldigt vek. Icke hon var. Hon spelade vek för att hon tyckte det var mest praktiskt. Då fick hon göra som hon ville. Å hon lyckades alltid med det hon företog sig med - på hennes sätt. Hon kunde mycket väl titta bort vid markeringar - för det var roligare att söka. Dirigering?!?! Näe - det är ju fusk! Hon ville inte veta var de var. Inte förrän hon var helt slut och var utan nya uppslag gick det att få kontakt och dirigera henne. Jag kan ju i ärlighetens namn säga att jag inte la ner så mycket energi på det heller. Men det som var hennes stora tillgångar var att hon var en naturbegåvning som sökhund, hon hade en utomordentlig näsa och ett bra sökmönster men framförallt - hennes av och på knapp fungerade alltid! Om hon inte skulle jobba så slappnade hon av. Hon kunde visst markera andras apporter men stressade aldrig upp sig. Men om någon annan hund missade sin markering kunde Katitzy gå direkt ut och hämta den. Men hon satt inte och laddade upp. Så var hon i alla situationer.

Jag kommer ihåg på ovannämda utställning i Halmstad. Först när vi väntade på att få gå in i ringen så behövde jag gå på toa. Jag bad kvinnan bredvid mig att hålla i henne medan jag gick iväg. Hon sa sen att Katitzy sovit hela tiden jag var borta. Hon märkte inte ens att jag var borta. Jag kunde lagt kopplet och sagt "stanna" och hon hade legat kvar. Hon la sig även ner i ringen i ledet då hon tyckte det tog för lång tid. Bara snurrade ihop sig som en kanelsnäcka i torven och vilade sig. Hon var alltid helt ointresserad av andra okända hundar. Väldigt bekvämt men inte speciellt flat-likt.

Fler lockar Lena & Sara ;-) Måste skamfullt säga att jag höll fast vid mina -80 tals lockar hela -90 talet oxå *skäms*

På valpkurserna så kunde man redan från början sätta henne på planen medan de andra valparna flängde runt då hon inte var intresserad av dem. Inte rädd alls, men ointresserad. Flockens hundar och vänner och bekantas hundar som hon träffade ofta lekte hon däremot hur bra som helst med. Men hon var svårflörtad för nya bekantskaper. Å påträngande hanar gjorde sig icke besvär. Hon lyfte lite svagt på ena läppen och de skingrade sig på några tiondelssekunder.

Det finns mycket att berätta från ett hunds liv men det går ju inte att få med ens hälften. Det som kännetecknade henne var nog hennes jaktliga styrka och hennes reservering. Tyvärr var hon även rätt skarp. En hund (Tamzin) och en katt (Vincent) fick vi lov att sy ihop. Jag var helt olycklig och visste inte hur och varför det blev så. Det gick i perioder. Jag började titta på mönster i när hon var sur och såg att det alltid var månaden innan hon skulle börja löpa. Kanske någon form av hund-PMS?  Jag kastrerade henne och beteendet försvann. Jag önskar att jag kommit på det tidigare för då hade jag kunnat "ta till mig" henne bättre och på ett bättre sätt. Jag kände mig ofta orättvis mot henne men jag gillade inte skärpan alls.

Det var inte bara Tamme som Vincent kunde sova hos - men detta tillhörde inte "varjedag" stället

En annan sak som bara måste berättas är hennes förhållande med Vincent. De var verkligen ett radarpar. Om Vincent gick till Tamzin för att mysa så gick han till Katitzy för att busa. De lekte helt ohämmat. Med Katitzys skärpa så var jag rädd ibland när han bars omkring i munnen på henne eller låg med hela huvudet i munnen, men det hände aldrig något i de situationerna. Katitzy var ju apporteringstokig även inomhus och det visste Vincent. Han hoppade upp på skåp och hyllor och puttade ut saker till kanten - å vips så föll där ner något och Katitzy kastade sig fram (även om hon just sovit) och apporterade det som föll. Vincent slutade aldrig att roas av att han kunde styra henne så. Han visste att hon triggades av själva ljudet av att asa sakerna fram till kanten. Den leken lekte de varje dag. Matte var inte fullt så road för alla saker höll ju inte! Vincent smög ofta på Katitzy också och hoppade fram bakom dörrar och möbler och smällde till henne på rumpan - och hon gav genast igen och la honom på rygg och morrade och "bet" honom på magen och över halsen - å Vincent njöt hela tiden och spann! Första gångerna fick man ju hjärtat i halsgropen för att det lät så men de hade full koll och hade lika roligt båda två. När Katitzy slutade, hoppade Vincent på henne igen - så höll de på.

Katitzy på sin älskade ö i Stockholmsskärgård - hundarnas paradis

Katitzy är den enda hund (och katt) som jag inte själv bestämde precis när tiden "var ute". Hon hann inte ens bli 9. Ett en månad innan 9 årsdagen blev hon hostig och tungandad och det konstaterades på djursjukhuset att hon var hjärtinkompenserad och vätskefylld i lungorna. Tyvärr klarade hon inte av det och gick bort på djursjukhuset. Jag som var övertygad om att hon skulle bli äldst! Hon var lika barnslig sista veckorna och lika spänstig i steget som när hon var liten. Det fanns ingenting som förutspådde detta och det kom verkligen som en chock. Hon som aldrig gav sig, fick ge upp allt för tidigt till sist.

Vilken underbar långhelg vi fått i år. Ja framförallt vi som tog ledigt klämfredagen. Fyra långa sköna dagar. Men så kom söndagen tillslut. Tur att den är så positivt laddad ändå.

Jag kände redan igår att jag behövde en liten paus från Shivas träning då jag bara tycker att hon laddar upp mer och mer. Så jag bestämde mig för att ta ut och lufta Vittra istället....vilket feltänk ;-) Om Shiva är jobbig ibland så är ju Vittra en krutdurk *ler* Hon behöver inte mycket för att börja yla. Dessutom var vi vid vattnet vid dammarna hos Annalena och Scilla i Låkhult och vatten är ju kanon. Jag har inte provat mycket vatten med Vittra ännu så idag blev hennes längsta vattenmarkeringar hittills. Gud så roligt hon tyckte det var!! Å så snabbt hon simmade. Det såg nästan ut som hon sprang för fullt under vattenytan. Hon simmade verkligen aktivt. Jag tror att hon skulle vinna lite på att ta det lite mer lugnt och flyta med mer. Men hon var en ångbåt utan att veva för mycket ovanför vattenytan. Hennes markeringar hamnade i bortre kanten av dammen men hon hade inga tendenser till att kliva upp utan vänder i farten och simmar tillbaka. Jag tog emot henne i vattenkanten och detta konfunderade nog henne en del då hon brukar sitta vid sidan och lämna av. Men jag stal nog den lite från hennes mun. Men hon skakar sig inte omedelbart så det blir nog inget stort problem sen heller.

De andra gjorde långa markeringar över vattnet och in i skogen - tror jag. När jag har Vittra med mig så får jag vara så fullt koncentrerad på henne att jag inte riktigt ser och hör vad de andra gör. Sen började jag göra lite klockan-övningar och vilken skillnad det är "hemma" i lugn och känd miljö och borta där hon är extremt taggad. Helt plötsligt visste hon varken vad höger, vänster eller ut betydde. Hon virrade mest omkring och ville inte lämna av utan sprang med allt mot vattnet. *pust* vi fick bryta och bara låta henne vila. Hon fick ligga helt passivt på sidan utan att ens få titta bort mot de andra. Hade hon inte varit blöt hade jag kört det på rygg i famnen men jag kände inte för att bli så blöt. Det tog ett tag innan hon gav sig men hon har en karakteristisk suck när hon slappnar av. Den låter härlig när den kommer. Men det krävs inte så mycket för att "väcka" henne igen tyvärr.

Stolt Vittra

Jag gjorde lite linjetag och klockan lite till och från hela dagen idag för att bryta hennes fixering på de andra och det blev bättre och bättre. Den nya goldentiken som var med idag och Vittra gjorde några enkelmarkeringar i skogen när de andra tränade linjetag och dirigeringar. Vittra var faktiskt rätt lugn vid min sida när jag kastade åt goldentiken. Ingen förväntan där alltså. Tänk om jag kunde lösa den nyckeln till var gränsen är för, för mycket förväntan. Då kunde man ju försöka balansera på gränsen hela tiden. När det var Vittras tur så var det fullt ös, medvetslös som gällde. Vilken fart och stil hon har. Ett tag trodde jag hon skulle försöka springa igenom träd och buskar som var ivägen. Hon gjorde ett bra markeringsarbete på alla tre markeringarna men den sista föll ner dold och då fick hon lite problem med avståndet. Men riktningen var exakt. Men hon är så metodisk när hon söker upp den så det ser riktigt snyggt ut.

Sen var det fika. Jag hade iofs hunnit fika för länge sedan när jag låg och hade Vittra passiv men det är alltid lika trevligt att bolla träningstips och "skvaller" med varandra. Annalena lärde ut ett fenomenalt (och enkelt) sätt att träna vattendirigeringar på. Så kanon och det fungerade ju verkligen till och med på Vittra som knappt apporterat i vatten innan.

Sen tror jag de andra fortsatte med dirigering och jag fortsatte med mitt. Vi avslutade med stadgeövningar då vi sitter på led (eller hundarna gör det) mittemot varandra och så kastar vi en dummy till varandras hundar. En av de första kastades i vattnet och jag är glad för att jag behöll kopplet på Vittra. Sen tog det ett tag innan hon taggade ner men till sist var hon i bra läge för att få apportera själv oxå. Nyttigt! Sen bröt vi upp och jag hittade tom därifrån själv utan att köra fel. Man skall svänga mot "Tjuvön" *ler* Det hade jag missat sist ;-)

Nybadad skönhet

Tack för idag alla!

Dagens Lindström:

Nu tänkte jag börja med en "serie" där jag berättar om mina gamla hundar. Min första flat, Tamzin, köpte jag både rätt välplanerat och tokigt spontant. Jag tillbringade några timmar på biblioteket för att läsa om de olika raserna (vad man nu kan läsa sig till där) och kom så småningom fram till att flat skulle det bli. Mina föräldrar hade två golden och jag gillade storleken och deras mjukhet och att de var så glada för allt och alla, men saknade fart och energi, framförallt när de blev vuxna. Promenadlimpor ville jag inte ha. Jag tycker nog att flatten överensstämde väl med det jag önskade. Jag hade en fantasi om att jag skulle "bo" nere på Brukshundklubben med den nya hunden men ack så annorlunda det skulle bli *ler*.

Jag ringde till SKK och kollade vilka kennlar det fanns och ringde runt lite. Jag fastnade väl för ett par kennlar men de skulle inte ha några valpar just då. Jag var så sugen på en valp så jag gick och köpte ett valphalsband innan jag ens visste om och när valpen skulle komma ;-)

Så ringde en kompis en dag och sa att hon sett en annons i dagstidningen om flatvalpar. Vi körde dit och skulle "titta" - ja ni förstår nog hur det gick ;-). Kenneln, som väl var den mest beryktade i Skåne då, hade två kullar med knappt en veckas mellanrum. Samma pappa och tikarna var kullsystrar.... Tio valpar i varje kull har jag för mig och bara några sålda. Jag hade innan jag åkt dit bestämt att jag skulle ha den största tiken i den yngsta kullen vad nu det var för idioti att välja valp *skrattar*. Men vad jag skulle gått efter annars visste jag ju inte. Nåväl, jag kom hem med min älskade Tamzin som i stamtavlan hette Pengwins (jo felstavat) Fanta. Mamman hette Peppsie och jag tänkte glatt att om hon någon gång fick en son skulle han få heta Coca Cola (så blev det ju nu inte som tur var - de fick mycket bättre namn ;-)

Jag fick lida lite för den dåliga kennel hon kom ifrån men jag tycker fortfarande inte att valpköpare skall lastas för vad en kennel gör. Men så var det. Inte heller blev det bättre av att kenneln döpte YTTERLIGARE en valp till Fanta, som de dessutom behöll själv och avlade vidare på incestuöst med sin egen pappa. Många trodde nog att det var min Fanta som det handlade om. Jag fick till och med ett samtal en gång från någon från flatklubben som ifrågasatte detta och när hon fick klart för sig hur det var, ville att jag skulle dementera det skriftligen i vårt lilla klubb-blad "Skvaller i Ankdammen" som den hette då. Men jag brydde mig inte så mycket att jag tyckte det var lönt.

Min kompis hade några månader före mig köpt en Irländsk setter av jakttyp och hon var intresserad av utställningar. Så vi åkte iväg med dessa valpar och Torpid, hennes hanvalp, gick så klart inte så bra då han var väldigt liten och smidig. Jag var inte så intresserad av att ställa ut MEN eftersom det gick väldigt bra för Tamzin när vi var ute så tändes intresset verkligen. Jag ställde ut henne avigt och rätt på varje liten obskyr brukshundklubbs utställning. Å det gick nästan alltid bra. Det gick inte fullt lika enkelt så klart att ställa ut henne officiellt. Men jag kollade på flatdata och hon var utställd 25 ggr officiellt och inte en endaste 2:a. Trots att jag inte kunde mycket om utställning. Tamzin gick ofta passgång i ringen och jag sprang glatt vidare *ler* Men fem Ck tog vi varav tre som 2:a i Skl. Tre hundar ifrån att vara fullcertad alltså. I dagens konkurrens hade det inte blivit så men hade jag haft den kunskapen jag har idag så skulle hon varit fullcertad då.

Brukshundklubben blev jag rätt snabbt varse om att det inte var något för mig. Millimetrar och sekunder kändes för futtigt. Men när Tamzin blev BIM på skåneflatshowen -92 (domare den gången var Vittras pappas uppfödare Christian B Søndergaard)   så blev jag "uppmanad" av en annan utställare att jag skulle börja jaktträna med henne. Hon tyckte hon var så snygg att hon tyckte vi skulle satsa på att bli SUCH och då behövdes jaktmeriten. (Tamzin blev även BIR och således BIS på flatshowen som veteran -98; domare den gången var Charlotte Sundel- Ericsson)

Sagt och gjort så började jag träna apportering uppe i Broby hos dåvarande ordförande i skånesektionen Peder Pedersen. Detta var jättekul och jaktträningen är det som jag har sysselsatt mina hundar med även senare. Tamzin blev dock ingen riktig stjärna då hon var nästan 3 år innan jag började träna henne. Men jag är riktigt nyfiken hur det hade varit om jag hade börjat när hon var liten valp. Ett 3:e pris på två starter i Nkl tog hon dock. Jag avskydde ännu mer då än nu att tävla så det fick vara nog efter de två starterna. Men intresset att träna apportering blev så stort att jag bestämde mig för att skaffa en till...denna gång en brun skönhet från norrland. Men det får bli nästa historia.

Jag tränade även spår och sök (människosök) med henne och när hon var dräktig tog vi det lite lugnt och tränade till räddningshund *ler* Allt dock utan att tävla i. När vi skulle vara på Revingehed och träna i ruiner var jag på bröllop och Tamzin fick följa med en kompis dit istället. För så var Tamme - hon trivdes med vem som helst och inte så mattebunden som de jag har nu. Hon var däremot rätt revirtänkande så på tex utställningar ville hon ogärna ha besök på sitt område (typ sin fäll). Då sa hon ifrån. Men hon älskade ungar, hundar och katter. Vincent, min fd katt sov ofta på hennes mage med huvudet utstickande från hennes ljumske. Några exempel på hur det kunde se ut:

"Mamma-Tamzin"

 

Tamzin fick en kull valpar med Elvelege Fidelio, en hane som Ragnhild Uhlin tagit in från England. 9 st blev det trots att utraljudet sagt 5.... Blev en liten överaskning. Men hon klarade dem alla fint.

Det ser ut som om det kittlas - eller hur?

Kullen blev mycket trevlig och jag hade sån tur att jag kunde sälja två av valparna till träningskompisar och den ena behöll jag ju själv - Latisha. Hon var ju själva skälet till att kullen blev till. Tyvärr fick en av valparna hjärtfel men levde upp till hög ålder ändå. (Ägarna till den valpen köpte förresten en bror till Vittra i fjol *ler*) En hane, Tjalle, kom tillbaka när han var drygt tre och om honom kommer jag att skriva om längre fram.

Tamzin med sin dotter Latisha på gräsmattan i motljus -95
när de andra valparna åkt till sina hem

Här kommer lite fler bilder i kavalkad:

En skön trio. Från vänster Latisha, Tamzin och Katitzy

Här ser man nästan så mild och god hon var. Hon utstrålar riktigt vänlighet!
Hon är nog den mest sociala och kärleksfulla hund jag haft - utan att bli för intensiv!

.

En bild som togs till ett vandringspris för "bästa veteran" på flatshowen något år.